Vad får dig att brinna?
På Aftonbladets ledarsida förkunnar skribenterna att de brinner för en rättvis fred i Mellanöstern, folkrörelser, poesi, jazz, yttrandefrihet, naturen (särskilt havet och den egna blomsterodlingen), rättvisa, Degerfors IF, politik, kärlek, den glömda demokratiska socialismen, Malmö FF, allas rätt till arbete, hästar, Kållandsö och lite andra hygienord från den politiskt korrekta världens högmässor.
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Så ser jag i bladet att det finns folk som brinner för idrott så till den milda grad att de skjuter motståndarlag med automatvapen ... och då är förstås våra egna "huliganer" som slår varandra på truten för att försvara fotbollslag som ur internationell synvinkel ligger ungefär i mitten på division tre - något mer rumsrena.
Och ishockeysnubbar som jagar en gummitrissa med sådant brinnande humör att de tar till våld tycker jag också är en smula överdrivna. Är de dumma i huvudet, eller blir de kanske det av atmosfären i ishallarna? Något med konstisen som gör dem konstiga? Eller är det för att deras mammor inte ammat dem?
Det finns en fantastisk bild tagen vid första världskrigets utbrott. Det är massorna i München som samlats på ett stort torg för att jubla över att kriget börjat. Och mitt i publiken finns en glad Adolf Hitler som där inleder sin brinnande karriär. Efter att Adolf slutat skrida över kartan har det där med nationalismen blivit lite skämmigt. Det varierar förstås lite mellan länder, men i Sverige har vi först på senare år skaffat oss en nationaldag och vi tycker att xenofobiska danskar och lusekoftenorska 17-majfirandet är lite pikanta.
Och vi har också svårt för det eldiga religiösa. Livets Ord och andra stövelstroppslyftare ses över axeln. Lite högmässa är det inget fel på, men tungotalet och andra häftiga utgjutelser ser vi helst att vi slipper.
Politiker som eldar på har vi också svårt för. Är de för engagerade skrämmer de bort fler än de vinner.
Vi svenskar har svårt för fundamentalister, revolutioner, konflikter och annat kritiskt och aggressivt. Det närmaste vi kommer det brinnande helvetets engagemang verkar vara vargar. Vargmotståndare och vargälskare har lyckats hetsa upp sig rejält. Det tycks vara den fråga som för oss närmast inbördeskrigets rand. Folk mordhotar varandra för några usla vargars skull.
Men inte ens detta kan jag brinna för. Jag tycker förvisso jägarna är fjollor som ömmar om sina jakthundar. Så länge husse och hund är två mot en, med eldvapen, då går det bra. Men så fort det tiltar över till motståndarsidan, och det blir några vargar mot lilla Fido, då gråter dessa stora starka män ut i kvällstidningarna.
Och stadsborna skrattar åt lantisarnas vargskräck, men så fort gråben kommer i närheten av stan så blir det ett jäkla liv. Lite mer varg och björn i Stockholms förorter och politiken kommer att läggas om och jaktkvoterna öka!
Om det är något jag brinner för så är det att ösa iskallt vatten över dessa märkliga tomtebloss.