Frågan om avslutningar i kyrkan är politisk dynamit, inte minst därför att många läser in att kritiken skulle vara en konsekvens av invandring och andra religioners tillväxt i Sverige. Men många muslimer har mindre emot avslutningar i kyrkan än jag har. I förra veckan förklarade exempelvis en imam i Göteborg att avslutningar i kyrkan inte utgör något problem för muslimer. Andra uppfattar kritiken som en attack på en självklar svensk tradition. Men under efterkrigstiden har det inte funnits någon enhetlig tradition i vårt land att ha avslutningar i kyrkan. På en del håll har man haft det, men inte på andra. Fredagens avslutning var exempelvis min första i en kyrka. När jag gick i skolan hölls avslutningarna i aulan. Inga präster, ingen predikan, alla kände sig välkomna, ingen behövde känna sig obekväm. Jag anser förvisso att avslutningar kan hållas i kyrkan, men de ska inte hållas under ledning av en präst. Religion är en privatsak. Prästen har inget med skolan att göra.
Avslutningar i kyrkan tycks ha ökat från 90-talet och framåt. Jag tror att det är denna anakronistiska utveckling med ökad religiös närvaro på skolavslutningarna i ett samhälle som strävar efter att ge barn och unga större valmöjligheter i existentiella frågor, som ger upphov till denna årligen återkommande debatt. Frågan om avslutning i kyrkan handlar inte om traditioner, religionsundervisning eller om mångkultur. Den handlar om kampen mellan gamla och moderna synsätt.
Utbildningsminister Björklund sade nyligen – i ännu ett försök att prata om allt annat än kunskapskrisen i den skola han har ansvar för – att han ville ha mer av religiösa inslag på avslutningarna. Ingen tar skada av att sjunga en psalm, sade han. Det tror inte jag heller, men det är inte vad detta handlar om. Det är nämligen skillnad mellan att sjunga en psalm i en kyrka tillsammans med en präst och att göra det i ett sekulärt sammanhang som en del av den vanliga undervisningen. Läroplanen specificerar att barnen ska lära sig några av de vanligaste psalmerna. Men att i en kyrka sjunga religiösa sånger tillsammans med en präst är något annat. Det blir en del av en religiös rit. För den troende människan är ”Nu tändas tusen juleljus” och ”O Helga natt” en del av relationen med Gud. Orden i psalmerna har för den troende människan en vidare innebörd i det att de sammankopplar, liksom bönen gör, den enskilda människan med församlingen och med gudomen. Det är dess syfte i den religiösa riten. När barnen, tillsammans med prästen, sjunger en psalm i en kyrka, blir de en del av en religiös rit.
Det är därför som jag biter ihop käkarna. Jag tycker visserligen om att vistas i kyrkolokaler. Jag kan uppskatta det högtidliga och allvarliga i kyrkliga ritualer. Men jag är vuxen och förstår innebörden. Jag är också ateist, och därför känner jag mig obekväm med vad jag ser och hör. Jag anser att varje människa själv ska göra sina livsfilosofiska val, men barnen framför mig är för små för att förstå vad det är de bekänner sig till när de i sången förkunnar att deras ”Frälsare” är född.
Skolan ska vila på sekulär grund, det finns krav på objektivitet och på att barnen ska lära sig tänka kritiskt. Hur rimmar kravet på objektivitet med religiös förkunnelse i en kyrka? Hur går kritiskt tänkande ihop med det spektakulära påståendet om att det finns en gud som fötts till människa? Är en sekulärt grundad skola förenligt med gemensamma aktiviteter i vilka barnen förmås delta i religiösa riter? Även om det inte är som förr i världen, är detta, tänker jag, när jag hör prästen predika, en form av religiös indoktrinering.
Skolans val är svårt att förstå. Men jag funderar också på hur den svenska kyrkan tänker. Den vill vara modern. Men hur modernt är det att till barn predika sina åsikter och berättelser, som om de vore de självklaraste sanningar? Det kanske fungerade på den tiden då barnen var de vuxnas egendom, men i modern värld låter vi barnen göra sin egna livsfilosofiska val när de blir stora nog. De politiska ungdomsförbunden får inte propagera på lågstadiet. Det bör inte trossamfunden få göra heller. Så till Svenska kyrkan säger jag: missionera för dem som är gamla nog att själva ta ställning, men ge tusan i de försvarslösa barnen!
Nåväl, i morgon ska jag fira jul. Men jag firar inte av de skäl som prästen förkunnade i kyrkan i fredags. Det är jag nog inte ensam om. Jag firar jul för att jag gillar sillen, snapsen – Skåneakvavit, förstås – och gemenskapen. Och för att få tända ett ljus i denna mörka tid. God jul och Gott nytt år.