Det har under lång tid varit öppet mål i svensk politik, på regeringen. Men i en situation där framförallt Socialdemokraterna haft både en möjlighet och skyldighet att blottlägga skadeverkningarna av regeringens klasspolitik har debatten överskuggats av hutlösa maktstrider inom det socialdemokratiska partiet och en medial mobbmentalitet gentemot före detta partiledaren Håkan Juholt. Att tunga företrädare för partiet gick bakom ryggen på sin kongressvalde partiledare när det stormade som värst och vägrade uttala förtroende för honom är skamligt.
Min förhoppning är att dessa framträdande socialdemokrater kommer till sans och ägnar sig helhjärtat åt sina politiska uppdrag istället för att ge sken av att personliga maktintressen är en högre prioritet än kampen för ett socialdemokratiskt samhällsbygge.
För behovet av en trovärdig och aktiv vänster är stort. Under alliansregeringens styre har klassklyftorna vidgats. I ett allt hårdare samhällsklimat tvingas människor se efter sina egna behov istället för att verka i solidaritet med sina medmänniskor.
Vanvården vid Caremas äldreboenden, vetenskapliga granskningar som klarlagt att privatiseringarna inom välfärden inte resulterat i högre kvalitet och att effektiviteten i många fall reducerats, utförsäljningar av skolor och vårdcentraler till vrakpriser - verksamheter som sedan övertagits med hög avkastning (placerad i skatteparadis) eller sålts vidare med miljonbelopp i vinst. Allt detta är symptom på högerpolitikens sammanbrott.
Samhället kan inte uteslutande grunda sig på ekonomiska värden och den starkes överlevnad. Andra principer måste vara vägledande för hur vi fördelar våra resurser. Våra förutsättningar som människor skiljer sig kolossalt beroende av var i världen man föds, till vilka föräldrar och om man är frisk eller sjuk.
Målsättningen borde vara att oberoende av dessa skillnader så ska alla människor ha rätt till ett gott liv i frihet.
Men vad är då frihet? Stommen i ett fritt och demokratiskt samhälle är givetvis rätten att rösta och uttrycka sin åsikt. Men frihet handlar också om att kunna äta sig mätt, delta i samhällslivet på jämbördiga villkor trots funktionshinder, att känna trygghet och visshet om att man får vård när man blir sjuk. Ett sådant frihetsideal går inte att tillgodose med marknaden som utgångspunkt.
För fem år sedan lät landstingsrådet Filippa Reinfeldt sälja husläkarmottagningen Serafen på Kungsholmen i Stockholm till det riskkapitalbolagsdrivna företaget Capio för knappt 700 000 kronor. De sex läkare som tog över ägarskapet sålde sedan vidare verksamheten i början av 2012 för omkring 20 miljoner. Under 2007 privatiserades sammanlagt fem husläkarmottagningar i Stockholms län till ett pris strax under fyra miljoner kronor. Dessa värderas i dag till över 100 miljoner.
Ett annat exempel på privatiseringsiverns skadeverkningar är Röda korsets centrum för tortyrskadade som riskerar att läggas ned efter att samma moderata landstingsråd lagt över ansvaret på ett privat vinstdrivande bolag som saknar erfarenhet av behandling av svårt traumatiserade patienter.
Bakom siffrorna och statistiken finns människor som drabbas hårt när deras vårdcentral läggs ner, när resurser förslösas på kostsamma utförsäljningar istället för att komma patienter, elever, ja medborgare till del. Därför hoppas jag att en av den nytillträdde partiordföranden Stefan Löfvens tydligaste markeringar framöver blir att sätta stopp för plundringen av den gemensamma egendomen.