Utan karta och kompass
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
De som lett partiet bär ett tungt ansvar. Inte bara för en valrörelse som gick i baklås utan också för fyra oppositionsår som uppenbarligen inte använts på det sätt de borde. Att Mona Sahlin skulle tvingas gå var ganska givet. Men hon har inte varit ensam. Det finns en hel radda runt henne som förknippas alldeles för mycket med en redan underkänd politik för att vara trovärdiga som ledare av en socialdemokratisk förnyelse.
Men om det var naivt att tro att den nödvändiga omstarten skulle kunna ske utan personoffer vore det lika inbilskt att tro att det skulle räcka med dem. Socialdemokratins stora problem i dag handlar till en del om personer men främst om otydlighet och brist på bärande framtidsidéer.
Finanskrisen borde, om något, ha blivit ett gyllene tillfälle att återta initiativet, i ett läge när kapitalismen kippade efter andan och nyliberalismen hade gjort bort sig. Att den paradoxalt nog istället blev de borgerligas räddning berodde på att det stod så skriande klart att socialdemokratin saknade egentliga alternativ. Östros & Co kritiserade och ropade på åtgärder men när det kom till kritan hade de själva inget bättre att komma med.
För väljarna förblev det oklart vad socialdemokratin egentligen ville. Vet partiet ens själv det? När det gäller ekonomisk demokrati verkar rörelsen aldrig ha återhämtat sig från sjuttiotalets nederlag. Men att löntagarfonderna slutade i en snöplig reträtt kan väl ändå inte få innebära att ägarfrågorna ska vara fridlysta för all framtid?
Utrikespolitiken har, vid sidan av sysselsättningen, traditionellt varit ett säkert socialdemokratiskt trumfkort. Sen 2006 bedrivs den helt i Carl Bildts skugga och det har behövts lupp för att urskilja någon skillnad.
Nu handlar det om framtiden. En framtid som dock inte gärna kan ligga där många verkar vilja söka den: På ett mittfält där det redan är trångt nog. I ett läge när Mona Sahlin meddelat sin avgång blir det onekligen extra prekärt att tillgången på lämpliga efterträdare inte precis ter sig överväldigande. Åtskilliga känner sig säkert kallade. Däremot är det svårare att urskilja någon som förenar klokhet, radikalism och rörelseförankring på ett sätt som behövs för att både utmana Fredrik Reinfeldt och initiera en idémässig nytändning.
För ett socialdemokratiskt parti räcker det inte med att återta rollen som samhällsbärande kraft, det handlar också om att förbli ett verktyg för samhällsförändring. Och att då även veta i vilken riktning.
Att namn som Thomas Bodström - tveksamma meriter som justitieminister, otydlig allmänpolitiker - över huvud taget nämns bland tänkbara partiledarkandidater är redan i sig ett tecken på ledningskrisens allvar. Framför allt stärker det dock bilden av ett parti som just nu famlar sig fram, vilset, utan både karta och kompass.