Jag vill inte kalla mig språkpolis; det ger så snörpiga associationer. Får mig att känna mig som någon jag alls inte vill vidkännas att jag är. Hellre då språkspanare; det låter bättre. Som språkspanare gör man oupphörligt intressanta iakttagelser, som detta att så otroligt mycket är "tufft" nu för tiden. Det som förr var besvärligt, jobbigt eller problematiskt, det har blivit tufft alltihop, samtidigt som synonymordböcker tydligen är en bristvara.
"Göra skillnad" är ett annat ogräs i språkrabatten. Det är i och för sig rätt nytt men har redan passerat "lyfta frågan" och "in i kaklet" på klyschtoppen. Där återfinns ju också sedan tidigare "skarpt läge", "skicka fel signaler", "vara tydlig" samt förstås att "ha en berättelse." Förr hade partier åsikter eller ståndpunkter, nu måste de "ha en berättelse"; helst då en tydlig sådan förstås, annars kan det "ge fel signaler"...
Att idrottsspråket blir mer och mer affärsmässigt i takt med att pengarnas roll stadigt växer får vi väl finna oss i. Förr i världen slog man rekord, gjorde mål eller vann tävlingar; sen några år är det "leverera" som gäller i stället.
Orsaken till att ordet bebis lyckats leta sig in i skriftspråket och till och med bevärdigats plats i Svenska Akademiens ordlista är mig däremot helt höljd i dunkel. För mig är bebis rena babyspråket. Och om man inte ids skriva spädbarn, varför inte i så fall baby?
Att adjektiv byter betydelse från negativ till positiv har ni förstås också lagt märke till. Som grymt, sjukt eller fett. Med ordet kontant börjar det bli tvärtom. Förr var det stort att kunna betala med reda pengar. Det signalerade - just det - välstånd och ingav respekt. När storbönderna drog fram plånboken och bläddrade bland hundringarna gick det ett sus genom auktionspubliken. I dag betraktas den som envisas med att vilja betala kontant allt oftare som lätt efterbliven eller åtminstone som en bromskloss för framåtskridandet.
Jag har hyrt bil hos samma firma i närmare ett kvartssekel och alltid betalat med reda pengar. Men när jag ville göra det nu senast fann jag mig plötsligt förvandlad från uppskattad stamkund till ett problem. Och så är det på fler och fler ställen. Bankerna vill inte veta av oss och snart inte vanliga affärer heller. Det kontantlösa samhället har hittills mest diskuterats som en avlägsen vision, i själva verket är vi redan ett gott stycke inne i det. Ologiskt nog är samtidigt en uppsättning nya sedlar och mynt på väg. Vad ska de användas till om det ändå blir allt svårare att få betala med dem? För mig kommer det i det längsta att vara riktiga pengar som gäller. Eller cash på nysvenska. Skyll det på en uppväxt i ständig penningbrist. Inga kort i världen kan sen dess få mig att känna samma trygghet som att ha riktiga pengar i börsen.
Men åter till språkspaningen. Lyckligt nog finns det fortfarande också många ord som gläder och lyser upp varje gång jag hör eller läser dem: Alldenstund. Ehuru. Gryningstimma. Understundom... Dem kunde vi gärna använda oss av betydligt oftare. Vore jag språkdiktator skulle jag instifta generösa premier åt alla som gör det.