Urban Bäckström bäddar för storkonflikt
LÖNER. I god tid före avtalsrörelsen beställde Svenskt Näringsliv en rapport som skulle visa att det var farligt att höja lägstalönerna. Exempelvis med 812 kronor i månaden. Däremot anses det helt riskfritt, ja till och med nyttigt och nödvändigt, att höja ett börsbolags vd-lön med en dryg miljon kronor. Per månad.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det avtal Svenskt Näringsliv strandat, för så är det ju i praktiken, ger butiksanställda 12,04 procent och lageranställda 11 procent, fördelat på tre år. I pengar, det är dom man handlar sitt dagliga bröd för och betalar hyran, elen och andra fasta avgifte med, innebär det i snitt 812 kronor i månaden för butiksanställda och 763 kronor i månaden för lagerarbetare. Avtalet inkluderar en jämställdhetspott, allt enligt LO-samordningens krav för att höja kvinnolönerna och hjälpa dem att komma ikapp männen.
Svenskt Näringsliv saknar emellertid intresse för såväl jämställdhet mellan kvinnor och män som att lyfta de lägst avlönade. Istället kvider vd Urban Bäckström och vice vd Jan-Peter Duker om att avtalet hotar allt och alla. Företag ska tvingas flytta, folk sägas upp, särskilt lågavlönade, Konjunkturinstitutets generaldirektör Mats Dillen suckar över att han kan tvingas skriva upp löneprognosen och marknaden, gestaltad av Peter Kaplan, chefsanalytiker på Handelsbanken Capital Market, är nära ett nervöst sammanbrott och varnar för räntehöjningar. Men räntehöjningar var ju just precis vad bankfolket ville ha. De borde väl tacka parterna bakom handelsavtalet för draghjälpen.
Allt ansvar för landet läggs på de lågavlönades värkande axlar. Kvinnor, framför allt, inom handel, hotell- och restaurang, vården och omsorgen. De ska hålla igen på lönerna, nöja sig med det minsta, för annars hotar ökad arbetslöshet och minskad möjlighet för dem i utanförskapet, den där en och halv miljonen, att få jobb.
Man drar sig inte ens för att lägga ansvaret för integrationen av invandrarna på de lägst avlönade. Det är så skamligt, men Svenskt Näringsliv känner sig trygg med sittande regering.
Toppgarnityret i Svenskt Näringsliv strör procentsiffror omkring sig så att alla ska förstå, rättare sagt inte förstå, storleken i Handelsavtalet. Trettio procent över industrinormen, säger Jan-Peter Duker och får det att låta som han just släppt en bomb. Blå dunster. Däremot säger Duker ingenting om att vd-lönerna i Teknikföretagen, de som vill sänka lönerna för sina anställda, under åren 2003-2005 höjde sina löner med i snitt 83 procent.
Det blir flera hundra procent över industrinormen och hur mycket pengar som helst.
Handeln går bra, säger Dag Klackenberg, och svenska storföretagen skär guld. Rekordvinsterna tynger chefernas lönekonton svårt. Ericssons vd Carl-Henric Svanberg höjde sin lön från närmare 22,2 miljoner kronor till 34,7 miljoner kronor 2006. Drygt 56 procent eller 12,5 miljoner kronor. Ändå var han inte värst. Och de häftiga lönerna och de våldsamma löneökningarna stannar inte vid verkställande direktören. Kulturen sprider sig ner genom hela chefsgruppen. Till de kollektivanställda har vinsterna däremot svårt att nå.
Urban Bäckström skuldbelägger Svensk Handel och LO-facket Handels med att deras uppgörelse hotar hela samhällsekonomin. Nu förväntar han sig att statliga Medlingsinstitutet ska ta träda in, bryta överenskommelsen mellan parterna och förhandla ner lönerna! Av omtanke om Sveriges ekonomi. Helt absurt.
Hotet mot Sveriges ekonomi kommer från annat håll, från Urban Bäckström, hans arbetsgivarorganisation och toppdirektörerna. Oavsett chefslönerna är nivån på Handelsavtalet fullt rimlig, men man kunde ju förvänta sig att de höga cheferna med sina höga löner kunde stå tillbaka och visa lojalitet och solidaritet med löntagarna och de som tjänar minst.
Tvingas Handels gå i strejk dras även industrin in, via sympatiåtgärder, och det blir verkligen ett hot mot Sveriges ekonomi. Och skulden ligger inte hos handelns parter och de lågavlönade.