En höstkväll i Helsingfors för säkert tjugo år sen hamnade jag på Svenska Teatern. Att det blev just ”Kvinnorna på Niskavuori” jag kom att se var rena slumpen.
Att den råkar vara den mest spelade finska teaterpjäsen hade jag ingen aning om och om Hella Wuolijoki, som skrivit den, kände jag bara till att hon varit Brechts värdinna under hans exil i Finland och sen omstridd radiochef strax efter kriget.
Nu, sen jag läst förre socialdemokratiske utrikesministern Erkki Tuomiojas bok ”Ett stänk av rött”, vet jag betydligt mer.
Redan som släkthistoria är den intressant, men här får vi stora bitar av Finlands politiska 1900-tal på köpet.
Hella Wuolijoki, som var Tuomiojas mormor, levde ett intensivt, omväxlande liv. Affärer, jordbruk, politik – inget traditionellt manligt revir var henne främmande, flödande litterärt produktiv dessutom.
Kanske inte förrän nu, med Tarja Halonen som president, hittar vi en kvinna med så framträdande roll i Finlands offentliga liv.
Född var hon dock i det då ryska Estland och via hennes ungdomsår ger boken oss även inblick i en estnisk frihetskamp som vi svenskar heller inte vet så värst mycket om.
Politiskt hörde hon, så godsägare hon var, hemma på vänsterkanten. Dock aldrig ansluten kommunist, lämpligaste etiketten är nog salongsbolsjevik; en numera utdöd sort.
I Hella Wuolijokis salonger träffades nästan alla som räknades: affärsmän, politiker, författare och inte minst sovjetiska agenter.
Allt igenom sympatisk var hon inte. Hon kunde vara både hämndlysten och likgiltig även då det gällde gamla vänners öde. Stalin hyste hon en barnslig tilltro till och under fortsättningskriget 1941–44 var hon ute på så riskabla vägar, att en dödsdom för landsförräderi hängde i luften.
Nu slapp hon undan med livstid i stället och kunde sen, frisläppt när nya vindar börjat blåsa, både sitta i riksdagen för folkdemokraterna och avsluta sin karriär med några stormiga år som radiochef.
Egna politiska ambitioner tycks hon ha saknat, däremot var hon med och banade väg för den blivande presidenten Kekkonen.
Ett spännande liv, fast inte lika offentligt, levde också hennes syster Salme. Äktenskapet med Rajani Palme Dutt, i många år ledande inom det lilla brittiska kommunistpartiet, var inte hennes enda länk till kommunismen. Tvärtom tycks hon ha gjort den väl så viktiga tjänster som han, fast bakom kulisserna.
Palme? Jo, maken hade mycket riktigt svenskt blod i ådrorna, släkt med Olof Palme. När denne som färsk statsminister skulle besöka London i början på 70-talet undrade någon följaktligen också nyfiket om han skulle träffa sin halvindiske släkting.
Hans något undvikande svar föranledde en omedelbar kommentar av satirikerna i Mosebacke monarki:
– Kanske Palme är putt, på Palme Dutt?
Varför just sånt stannar i minnet när man glömmer så mycket annat överlämnar jag åt minnesforskningen att reda ut.
Glömma att rekommendera Erkki Tuomiojas bok ska jag dock inte göra. Det han hämtat fram via det egna familjealbumet är stoff som sannerligen inte blekts med åren och lär oss mycket om vårt östra grannlands närhistoria dessutom.