Upp till kamp om miljarderna
REGIONALPOLITIK. Sverige lyckades bromsa en skenande EU-avgift. Utmärkt. Avgiften till EU är ändå skamligt hög och används på ett skamligt sätt till att göda kungahus, adel och storbönder. Men uppgörelsen innebär också att det öronmärkta stödet till Norrlandslänen sjunker med flera miljarder, så nu gäller att kämpa för en kraftfull regionalpolitik.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det beror på att unionen utvidgats med tio fattiga länder i stort behov av ekonomiskt stöd.
Sverige förlorar Mål 1-stödet till de fyra Norrlandslänen. Plåstret på såren är två öronmärkta miljarder kronor eller ungefär 300 miljoner kronor att dela på per år för de fyra länen. En bråkdel av tidigare EU-stöd. Mer pengar finns att få, men nu måste länen i norr konkurrera om det regionala stödet med hela Sverige på ett annat sätt än tidigare.
Den nya EU-budgeten innebär för Sveriges del en bruttoavgift på 26-28 miljarder kronor per år och ett återflöde på 14-15 miljarder kronor per år. Pengarna går till hela Sverige, med undantag för de öronmärkta miljarderna till Norrlandslänen. Hur och var pengarna ska användas, bestämmer regeringen. För Norrbotten, liksom övriga norrlän, gäller det att kämpa för sin sak och kräva att regeringen lever upp till talet om en kraftfull regionalpolitik.
Göran Perssons, och dåvarande finansminister Bosse Ringholms, argument för att hålla nere EU-avgiften har varit att de rika länderna själva ska klara sin regionalpolitik. Med lägre avgift till EU skulle det bli mer pengar att fördela inom landet. Sverige krävde, tillsammans med Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Österrike och Nederländerna, en EU-avgift på max en procent av medlemsländernas bruttonationalinkomst (BNI). Dit nådde man inte, men resultatet för Sverige blev ändå flera miljarder lägre än utgångsbudet.
Så nu finns det, förutom miljarderna som kommer tillbaka från EU, ytterligare miljarder att fördela inom landet. Miljarder som inte har varit ner och vänt i Bryssel och kommit tillbaka halverade.
Nu är det upp till politiker, småföretagare och idekläckare att skissa på näringar som kan leda till nya jobb och bevara dem som finns, men också slåss för god service och goda kommunikationer och transportmöjligheter av både gods och människor.
Enligt Motormännens Riksförbund har Norrbotten Europas farligaste vägar. Bara 25 procent får godkänt. Vissa sträckor betecknas som "katastrof". När tänker regeringen och Vägverket åtgärda det? Nästa år. Det är ett krav.
Trots att Sverige kom billigare undan än vad EU-kommissionen tänkt sig från början, tillhör vi fortfarande en av de största nettobetalarna per invånare och subventionerar det betydligt rikare Storbritanniens avgift med cirka 400 miljoner kronor per år. Ungefär hälften av alla miljarder som kommer in till EU går till jordbruksstöd.
Och inte är det den fattiga, lilla gumman med några höns och kor ute på polska landsbygden och andra fattiga småbönder som får pengarna. Svindlande summor runt 500 miljarder kronor per år, går främst till de stora jordägarna.
I såväl Storbritannien som Danmark tillhör kungligheterna de största mottagarna. I Frankrike är mottagarna hemliga, men prins Albert av Monaco lär ligga bra till. I Sverige toppas mottagarlistan av den skånska lantadeln.
I denna fullkomligt vansinniga jordbrukspolitik finns det mesta av förklaringen till att svenska folkets förtroende för EU bara sjunker. Senaste noteringen låg på 39 procent. Ingen kampanj, hur charmigt den än må bedrivas, kan övervinna folkets misstroende så länge kossor och mark värderas högre än människor, forskning och utveckling.