Regeringsombildningen den 27 juli innebar att Sverige fick en ny infrastrukturminister – Tomas Eneroth från Växjö. Det är ett utmärkt val. Eneroth har, i likhet med regeringschefen Stefan Löfven, sina rötter i fackförbundet IF Metall och gedigen facklig-politisk erfarenhet. I sin tidigare roll som gruppledare för riksdagens socialdemokrater har han gjort sig känd som en skicklig förhandlare och kompromissinriktad samarbetspolitiker.
Under sin politiska gärning har Eneroth dessutom visat att han hör till dem som ser värdet av utveckling i hela Sverige.
”Min utgångspunkt är att vi ska se till att hålla ihop det här landet”, underströk han även vid pressträffen 27 juli.
Det blir emellertid snabbt upp till bevis för Eneroth i den nya rollen som infrastrukturminister. Senast den 31 augusti ska Trafikverket redovisa sitt förslag till ny nationell infrastrukturplan för perioden 2018-2029. I samma ögonblick skickas planen även ut på en remissrunda som pågår till 15 december. Därefter blir frågan föremål för beredning i regeringskansliet – noga bestämt hos Eneroth. Den nya nationella planen och de ekonomiska ramarna för landets olika regioner ska sedan fastställas slutgiltigt av regeringen under våren 2018.
Det kommer så klart att vara ekonomiskt och praktiskt omöjligt att tillgodose alla krav och önskemål. Men det är angeläget att Eneroth och den kommande planen ser till behoven i både stad och land. Det är självklart att det ska finnas fungerande transportsystem runt och i Sveriges största städer. Men det måste finnas fungerande infrastruktur även i norra Sverige.
Det är inte smart politik att såga alla järnvägssatsningar i norr, som vanligtvis sansade Dagens Nyheter (ob lib) gjorde i en ledare 4 augusti 2015. Det är inte vettigt att beskriva Norrbotniabanan som en ”krigsförklaring mot Stockholm”, som trafiklandstingsrådet Kristoffer Tamsons (M) gjorde i en beryktad intervju. Sverige behöver inkomsterna från sina tunga exportindustrier i norr – och dessa företag behöver fungerande järnvägar, hamnar och broar för att kunna frakta sina produkter ut i stora vida världen. I ett upprop nyligen har helt riktigt även LKAB, SSAB, Sveaskog och Boliden pekat på behovet av satsningar på både Norrbotniabanan och Malmbanan.
Industritungviktarna har dessutom pekat på en möjlig finansiering.
”Gör som när Öresundsbron byggdes”, sa Bo Krogvig, informationsdirektör hos LKAB, i en SVT-intervju 16 augusti. ”Låna upp pensionskapital för att satsa i järnvägen och sedan får basindustrin vara med och betala banavgifterna där alla kostnader ingår. På så sätt kan bygget av banan komma igång snabbare.”
En sådan modell borde kunna vinna gehör hos pragmatiska och sansade krafter på den borgerliga kanten. Faktum är att tidigare finansmarknadsministern Peter Norman (M) var inne på samma spår 2014.
”Det är en bra idé därför att infrastrukturprojekt är ofta långsiktiga. De här pengarna ska också förvaltas långsiktigt vilket till exempel infrastruktur och andra onoterade projekt ofta är. Det här möjliggör för AP-fonderna att ha mycket längre placeringar på mycket längre horisont än vad man har i dag”, sa han till Sveriges Radio 4 april 2014.
Hur starkt stöd Normans uttalande har i dagens skakiga M-topp är oklart. Klart är emellertid att det skulle vara bra för landet om en bred riksdagsmajoritet samlas kring en politik för att utveckla infrastrukturen i hela Sverige.