I fåfäng strävan att få något slags grepp om Kristdemokraternas prekära situation offrade jag förra lördagseftermiddagen åt att följa deras ledarstrid på rikstinget i Västerås. Efter att först ha hört Göran Hägglund jämställas med Gustav Möller och sen Mats Odell tilldelas äran för att ha frälst oss från finanskrisen insåg jag att problemen knappast kan bottna i mindervärdeskomplex åtminstone.
Det måste handla om självförhävelse i stället. Hybris med ett finare ord. Men KD:s verkliga problem är nog varken interna motsättningar eller ens Göran Hägglund. Snarare att det redan finns minst två borgerliga partier för mycket. Och att alltfler väljare uppfattar ett alltmer avkristnat KD som det mest överflödiga är väl ganska logiskt.
Medialt hamnade rikstinget i skuggan av Socialdemokraternas ledarbyte, men det gjorde å andra sidan även mycket annat. Det finländska presidentvalet exempelvis.
Ett team från TV4 på väg till Helsingfors fick, enligt Hufvudstadsbladet, kontraorder och dirigerades om till Håkan Juholts presskonferens i Oskarshamn istället.
Det säger en del om hur medierna rankar politiken i våra grannländer, men även om Socialdemokraternas fortsatt orubbade position i svensk offentlighet.
Många socialdemokrater blir gärna onödigt gnälliga över ett medieintresse som ibland är alltför närgånget.
I grunden är ju medieintresset något att vara glad för. Om ingen brydde sig vore det värre. Framför allt är det meningslöst att klaga. Medieklimatet är en realitet som varje parti tvingas förhålla sig till. Så skaffa en mediastrategi i stället; det verkar vara en av de saker som varken partiet eller LO prioriterat på senare år.
Men visst är det skamligt att vi bryr oss så lite om valet i Finland som avgörs i morgon. Särskilt jämfört med den massiva följsamhet som ägnas varje kringelkrok i de republikanska förpostfäktningarna inför USA-valet till hösten.
Talet om Sverige som USA:s femtioförsta delstat må vara ett skämt, men ibland verkar det faktiskt som om vi vore det.
Men om Niinistö och Haavisto - de två kvarstående kandidaterna - förblivit anonyma namn för oss så är Stefan Löfvens desto hetare. Och det är just så han ska stavas - utan accent. Det har jag från säker källa - nej, inte hans mamma! - och då är det bara att böja sig, hur mycket språkkänslan än stegrar sig.
Ingen annan partiordförande, inte ens de som kommit från överklassen, har berett mig just det problemet.
Men det som gör Löfven unik är förstås att han kommer från facket, vilket ledare för arbetarpartier ytterst sällan gjort. På rak arm kommer jag bara på två andra - Danmarks Anker Jörgensen och Brasiliens Lula.
Löfvens förflutna på verkstadsgolvet ger honom definitivt ett försprång då han möter politiska broilers typ Annie Lööf och Anders Borg i debatter som handlar om arbetsliv och industripolitik.
Annars är det bäst vänta och se. Det är ju inga små krav som ställs på en socialdemokratisk partiordförande precis.
Många drömmer sig säkert tillbaka till decennierna som statsbärande parti. Men det är snarare rollen som samhällskritisk rörelse socialdemokratin behöver återta istället.