Reko kille... Varm... En lagspelare... Lämnar bara positiva minnen efter sig...
Om de döda bara gott heter det ju. Och omdömena om nyss bortgångne förre vänsterledaren Lars Werner har verkligen varit ovanligt samstämmiga. Även en så reflexmässig antikommunist som förre folkpartiledaren Per Ahlmark har instämt och sagt snälla saker om hans personliga egenskaper. Om den politik han stod för låter det däremot naturligt nog helt annorlunda.
Jag var heller inte frälst på Werners politik, men ändå undrar jag om han inte är en av de senaste 30-40 årens mest undervärderade partiledare. Undervärderad inte bara av statsvetare och journalister utan även inom hans eget parti. Jag kommer ihåg ett ovanligt välbesökt öppet vänstermöte i Umeå förra hösten, inför partiledarvalet. Alla kandidaterna framträdde. En av frågorna de som kom upp och som även publiken fick reagera på var vem som varit Vänsterpartiets och dessförinnan VPK:s bästa partiledare genom tiderna. C H Hermansson fick inte oväntat mest bifall, följd av Gudrun Schyman. Lars Werners namn framlockade däremot bara förlägna skratt. Det var nog var typiskt, trots att han faktiskt var partiordförande i arton år, längre än någon annan på posten efter Sven Linderot (1929 - 1951).
Werner var förvisso ingen skarp ideolog. Inte heller någon briljant samhällsanalytiker i C H Hermanssons klass och ännu mindre hade han samma mediala talanger som Gudrun Schyman. Däremot var han en god debattör, vilket inte bara hans samtida borgerliga kollegor utan också både Olof Palme och Ingvar Carlsson ibland fick erfara. Inför valen på sjuttio- och åttiotalet talades det gärna om Kamrat fyra procent; taktikröstande socialdemokrater som skulle rädda VPK kvar över fyraprocentsspärren och därmed fortsatt vänstermajoritet. Taktikrösterna var en realitet, men att VPK hängde kvar i riksdagen bidrog nog också Werner personligen mycket till, inte minst just genom sina insatser i de avslutande partiledardebatterna.
Det var heller inget lättskött pastorat, det parti som han övertog ledarskapet i sen C H Hermansson begripligt nog tröttnat på det eviga stångandet mellan förnyare och gammelkommunister. Visst kan det sägas att Werner förblev naiv i sin tro på att man "byggde socialismen" i Östeuropa, men likväl fortsatte förnyelsen i det egna partiet. Det var också under hans tid som k-et ströks och partiet började bli parlamentariskt rumsrent på allvar.
Med sin bakgrund som murare skilde Werner ut sig, inte bara bland partiledarna utan också inom ett vänsterparti där kroppsarbetare och LO-medlemmar höll på att bli lika ovanliga som inom socialdemokratin. Synd att han veterligen aldrig fick några memoarer färdiga eller inte blev föremål för någon längre intervju typ "Min sanning". Han borde ha haft mycket spännande att berätta. Inte minst om ett i dag nästan bortglömt frontavsnitt, den fackliga kampen mellan socialdemokrater och kommunister bland byggjobbarna i Stockholm som han måste ha haft unika kunskaper om. Som sagt, synd att det aldrig blev av. Och nu är det alltså för sent.