”Har du någon känsla av att arbetare blir mer provocerade än andra när du utbildar?”
Den fackliga företrädaren i ett LO-förbund ställde frågan när jag var kallad till ett möte med chefer och fackliga företrädare inför att all personal skulle utbildas i normkritik och hbtq.
Normkritik handlar om att granska det som anses normalt. Att ifrågasätta sociala normer som kan vara utestängande och diskriminerande på exempelvis arbetsplatser. Heteronormen är ett exempel. Det handlar om makt, demokrati, vilka som räknas och vilka som inte räknas.
Uppdraget gällde en stor förvaltning med många olika personalgrupper i Göteborgs stad. Stadens budget påbjuder normkritisk kompetensutveckling.
I samtalet med förvaltningsledning och fack framkom också önskemål om att använda ett enkelt språk. Annars kanske inte folk, särskilt inom LO-sfären, förstå. I princip antyddes att arbetare är lite dumma.
Mitt svar på frågan är att jag aldrig underskattar min publik. Min erfarenhet är inte att arbetare blir mer provocerade än andra. Det är en stereotyp uppfattning om en stor del anställda, sa jag. Däremot, fortsatte jag och vände mig till företrädaren för ett akademiskt förbund, är min erfarenhet att vita män i medelklassen kan bli provocerade. De tar för givet att de redan kan allt. De har något att förlora när makt ifrågasätts. De har ett kunskapsprivilegium och anser att de har ett tolkningsföreträde. Denna fackliga företrädare blev inte glad medan arbetarföreträdaren blev mer positivt inställd till utbildningen.
Nåväl, det blev dags för tre arbetargrupper om cirka 70 personer. De var inte speciellt provocerade men intresserade. De ställde bra frågor och kom med vettiga reflektioner. De var dock eniga om att på deras arbetsplats fanns inga utestängande normer. Sådant kommer inte upp till ytan omedelbart. Det tar tid att erkänna något en själv kanske är utsatt för eller utsätter andra för. Många kom fram och tackade efteråt, de hade aldrig tänkt på det här viset.
Det var ingen slump att personer ur minoriteter tackade särskilt mycket, de hade snabbt fattat galoppen. Efteråt kom också personer fram och vittnade om att det finns både rasism och homofobi. Ett par var transpersoner och livrädda för att det skulle komma ut på arbetsplatsen.
Några dagar senare skulle en akademikergrupp utbildas. Jag informerades om att de skulle kunna vara mer spetsiga och komma med mer kvalificerade frågor och reflektioner. Men det var ingen större skillnad på de olika yrkesgrupperna. De kom med ungefär samma frågor och funderingar, kanske med lite olika ord. En chef sa att han aldrig mött någon homosexuell. Ingen i den 80 personer stora grupper hade någon etnisk minoritetsbakgrund. De flesta levde i heterosexuella förhållanden och umgicks med likasinnade, de träffade i stort sett aldrig människor som lever på andra sätt, under andra villkor.
Slutna världar. Segregation.