Tack vare könsuppdelad statistik går det att avläsa att ojämställdheten består. Statistiska centralbyrån, SCB, gav nyligen ut På tal om kvinnor och män: Lathund om jämställdhet mellan åren 1984 och 2004. Ingen rolig läsning. Förbluffande lite har hänt på exempelvis arbetsmarknaden, som är ungefär lika könssegregerad som för 30 år sedan. Kvinnor tar fortfarande merparten av dagarna med föräldrapenning. Löneskillnaderna är nästan oförändrade.
Här finns alltså utrymme för en mer intensiv feministisk politik. Statistiken ger bland andra fi vatten på sin kvarn. Statistiken visar på diskriminerande villkor som genomsyrar samhället. Med den franska sociologen Luc Boltanskis ord kan ojämställdhet sägas vara ett exempel på en dominansstruktur. Statistiken gör att det går att få syn på strukturen och åtgärder sättas in för att korrigera ojämställdheten. Statistik kan ha en frigörande potential om den kan användas för att skapa rättvisa.
En stor del av förra året ägnade jag åt en närbesläktad form av statistik, så kallad jämlikhetsstatistik. Den är tänkt att brytas ned på samtliga sju diskrimineringsgrunder och nationella minoriteter. Syftet skulle bland annat vara att få syn på strukturell ojämlikhet mellan olika befolkningsgrupper och möjliggöra kontroll över hur Sverige efterlever FN-konventioner om mänskliga rättigheter. Sådan statistik finns inte i Sverige, men efterfrågas från flera av FN:s konventionsövervakande organ och från EU. I Sverige är det förbjudet, enligt personuppgiftslagen, PUL, att samla in känsliga personuppgifter på bland annat etnisk grund på ett systematiskt sätt för exempelvis befolkningsstatistik.
2011 startade regeringskansliet arbetet på en vitbok för att dokumentera övergrepp och kränkningar mot romer. Den fick titeln Den mörka och okända historien: Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet och kom i mars i år. Den redogör bland annat för hur register, kartläggningar och statistik har använts av svenska myndigheter för att förtrycka romer.
Under samma år, 2011, fick diskrimineringsombudsmannen, DO, i uppdrag av regeringen att undersöka hur den svenska befolkningsstatistiken skulle kunna utvidgas för att också kunna innefatta erkända minoriteter – däribland romer – och diskrimineringsgrunder.
En intressant paradox: å ena sidan vill regeringen göra upp med diskriminerande register, å andra sidan vill den utreda möjligheten till att åter börja samla in känsliga personuppgifter på bland annat etnisk och minoritetsgrund. Integrationsminister Erik Ullenhag tog besluten.
Under hösten 2013 avslöjades att Skånepolisen fört ett register över romer. Bland annat Erik Ullenhag uttryckte stor upprördhet och gav Datainspektionen i uppdrag att under 2014 se över om det förekommer olaglig registrering av romer och på etnisk grund.
DO utredde möjligheten till svensk jämlikhetsstatistik. Rapporten heter Statistikens roll i arbetet mot diskriminering – en fråga om strategi och trovärdighet? Utredningen skedde i samråd av berörda grupper. Några drog sig tidigt ur på grund av rädsla för registrering. Bland annat hänvisades till Sveriges rasbiologiska historia. DO kom fram till att det rent tekniskt går att göra jämlikhetsstatistik men det skulle innebära ett stort pedagogiskt arbete. Framförallt saknas en grundläggande tillit mellan staten och olika befolkningsgrupper.
Jag studerade motsättningen mellan statistik som å ena sidan frigörande och å andra sidan förtryckande. Politiskt tror jag det är nästintill omöjligt att införa jämlikhetsstatistik, trots den återkommande internationella kritiken av Sverige.