Ordet ”övergångsarbetsmarknad” dyker ibland upp i den arbetsmarknadspolitiska debatten.
Det är ett ord som handlar om vikten av att skapa alternativ för de många människor som, av olika skäl, har svårt att få fotfäste på den ordinarie arbetsmarknaden.
Ibland beskrivs samma sak som behovet av ”en social arbetsmarknad” eller ”tredje sektor”.
Grundtanken är enkel. Alla – även de som av sociala, fysiska, psykiska eller andra skäl har svårigheter att etablera sig i det vanliga arbetslivet – ska bidra efter sin förmåga och sina förutsättningar.
Det kan handla om sociala kooperativ, lönebidragsanställningar i föreningslivet, jobb inom ramen för Samhall eller liknande lösningar.
I ett TT-telegram läser jag att statligt ägda Samhall nu ska skapa jobb åt ytterligare 2000 långtidsarbetslösa, främst unga personer.
Det handlar om så kallade utvecklingsanställningar – tidsbegränsade anställningar där ungefär en fjärdedel av arbetstiden fylls av utvecklings- och utbildningsinsatser.
”Rätt individ matchas till rätt arbetsuppgift, vilket utvecklar självkänsla, kompetens och arbetsförmåga och möjlighet att gå vidare till annat arbete”, säger Samhalls VD Monica Lingegård.
Det låter ju bra. Det är precis så Samhall bör fungera. Det ska skapa sysselsättning och mening i tillvaron för dem som har det tufft på arbetsmarknaden.
Men frågan är hur det ser ut i verkligheten.
I en mycket läsvärd artikel i webbtidningen Dagens Arena 27 september 2015 skriver journalisten Mikael Färnbro om hur effektivitetskraven på Samhall kolliderar med omsorgen om utsatta grupper.
I artikeln berättar Thomas Jansson, ordförande i Riksförbundet för utvecklingsstörda, hur Samhall förändrats.
”När Samhall fick vinstkravet tappade man en del av grundsyftet. Den grupp jag företräder är svår att få lönsam. Det viktiga är att få en vettig sysselsättning, ett arbete och arbetskamrater. I många fall är inte det vinstgenererande i ett företag”, säger Thomas Jansson.
”Rent spontant skulle jag säga att Samhall på senare tid tagit de grupper av funktionsnedsatta som är lätta att placera i samhället. Man har gjort ett val för att klara effektivitetskraven från regeringen”, säger han.
Annorlunda uttryckt: Det är svårt – för att inte säga omöjligt – för ett bolag som Samhall att uppfylla krav på vinst och effektivitet samtidigt som det ska ta hand om arbetshandikappade.
Därför måste Samhall få ett tydligare uppdrag som först och främst prioriterar de arbetshandikappades villkor. Det måste gå före allting annat.
Enligt Samhalls uppdrag ska årligen 1 100 medarbetare – vilket motsvarar ungefär sex procent av de anställda – gå vidare till en annan arbetsgivare.
Ambitionen är god. Det är jättebra om det finns anställda inom Samhall som kan gå vidare till den ordinarie arbetsmarknaden.
Men varför just 1100 personer? Varför låsa sig vid en exakt siffra?
Varför inte jobba med en allmän inriktning? Varför ställa effektivitetskrav som riskerar att gå ut över människor som redan är sköra?
Det är – trots allt – bättre att de som har olika former av funktionshinder gör en liten insats inom ramen för Samhall än att de helt hamnar utanför arbetslivet.