En regnig söndag åker jag till Stockholm och pyntar intrånget på 120 spänn. Ingen rabatt trots att det spöregnar. Ulf Lundell sjunger om pissväderspolska i min iPod. Lämpligt. Jag är nästan helt ensam med några vilsna tyska turister och barnfamiljer som försöker kämpa sig fram i blötan. Jag tittar på en varg. Vargen tittar på mig. Vi glor på varandra i 15 minuter utan att blinka.Björnarna däremot tittar efter mat. De bryr sig inte ett dugg om mig, trots att vi heter ungefär lika. Gråsälen sover. Men öppnar ett öga och tittar föraktfullt tillbaka. Trots att vi kämpar i ungefär samma viktklass.
Sen är det förstås Skansenpersonalen. Kärringar i vått folkdräktsvadmal och gubbar som kör sopor. Dessutom är det jazzfestival som ägnar förmiddagen åt att värma upp. Blöta kulturarbetare håller god min. Först kulturpolitiken. Och nu regnet. Och eftersom jag besöker en av Sveriges nationalklenoder så lunchar jag på köttbullar, potatis, gräddsås och lingonsylt. På ett annat ställe kostar kaffet 25 spänn. Men då serveras det levande jazzmusik till.
Skansen är Sverige som det var förr. Det skapades för att bevara det gamla Sverige till eftervärlden. Så vi skulle kunna berätta för det uppväxande släktet vad en fäbod var och hur samerna eller masarna hade det. Innan fabrikerna förtärde dem. När Skansen grundades mumlade Strindberg något om att ett folk som vänder sig om för att betrakta sina egna träckar är förlorade. Han ville se framåt, inte älta det förflutna.
Med nationalskaldens ord ringande i öronen vandrade jag därför över till Gröna Lund, som inte är en bedagad skönhet som ligger på sitt yttersta, utan snarare en burlesk glädjeflicka i utmanande klädsel. Om vi ska snacka upplevelseindustri så är det nog mer här vi ser framkanten. Luggslitna älgar och stridslystna fiskmåsar, som på Skansen, har svårt att tävla med karuseller, lyckohjul och kaskader av elektroniskt jidder.
På Grönan springer det runt två slags människor. De som har regnkläder och de som inte har regnkläder. Den förra gruppen består i sin tur av folk som tog regnrocken med sig på morgonen (eftersom det var uppenbart att det skulle bli skitväder) och de som inte tog med sig regnkläder utan köpte på plats.
Den senare gruppen bestod av sådana som antingen inte hade vett att ta med sig regnskydd eller inte ägde ett riktigt paraply.
Här skulle Håkan Juholt haft en stor dag, tänker jag. Två världar. En med dem som har vett (eller råd) att skydda sig mot makterna. Eller de som inte har råd (eller vett) att hålla fötterna torra och ryggen varm. Han skulle också kunna se att de som springer mellan attraktionerna har något vilt i blicken. Med sockervaddskladd runt truten och gälla röster avslöjas att de aldrig får nog. Nästa! Nästa! Våffla! Nästa!
Frågan är om de egentligen längtar tillbaka till fäboden och den trygga lunken mellan sådd och skörd. Det påvra men rustika. Eller om det finns något annat, bortom tombolan och radiobilarna. En ny värld, med digitala dimensioner?
Kanske blir det ett fritt fall på riktigt. Om regnet fortsätter får vi se: Pissväderspolska mot helvetet!