Utanförskapet har ökat med den borgerliga regeringen och de som står utanför har hamnat i ett allt längre utanförskap. Samtidigt fastnar människor i allt längre perioder av bidragsberoende än tidigare. Försörjningsstödet har gått från att vara en övergående och tillfällig lösning till att ha permanentas för 10 000-tals människor.
Moderaterna gick till val på att skapa fler jobb och därmed minska utanförskapet. Efter sju år vid makten är istället arbetslösheten och utanförskapet bara växande medan regeringen försöker inbilla oss att utvecklingen går åt rätt håll.
Vad vi hittills sett av den moderata regeringspolitiken ger oss inte en bild av att vi är på väg mot ett rättvisare och jämställdare Sverige. Om nu någon ens hade trott det. Merparten av landets kommuner och landsting har tvingats höja skatten så nära smärtgränsen för medborgarnas betalningskraft som är möjligt.Snart går inget mer att ta ut. Medan regeringen skroderar med att de sänkt skatten med 130 miljarder.
Den enda möjligheten att göra några större besparingar som nu står till buds är att minska personalen, vilket ofelbart kommer att gå ut över kärnverksamheten: vård, skola och omsorg. I många kommuner är hemtjänsten underbemannad medan särskilda äldreboenden är en bristvara. Följden har blivit att anhöriga till äldre har fått ta ett allt större ansvar. Och det är åter kvinnorna, ofta medelålders döttrar till de gamla, som tvingas till oavlönat arbetet.
Dessutom går det inte inte att i alla lägen förlita sig på att frivilliga krafter ska ta över det ansvar som samhället borde ha.
Inom skolan har neddragningar medfört att viktiga stödjobb som skolsköterskor och kuratorer blivit allt sällsyntare. Elever med särskilda behov får därmed mindre stöd än tidigare om de nu ens får någon hjälp. Inom sjukvården fortsätter vårdköerna att växa. Vårdgaranti är ett fint ord på pappret, men fungerar inte i verkligheten.
Sjukkassan ger idag sin egen tolkning av vad en svår sjukdom är och innebär för den enskilde. Läkarintyg ifrågasätts. Regelverket har skärpts medan allt fler kommit i kläm.
Från den 1 september ska alla arbetssökande skicka in aktivitetsrapporter till Arbetsförmedlingen annars blir det sanktioner, i värsta fall indragen ersättning. Nu ställer datastrul och personalbrist hos Arbetsförmedlingen käppar i hjulet för denna superbyråkratiska och bisarra reform.
Flera a-kassor har dessutom meddelat att de inte tänker rapportera arbetssökande eftersom det är arbetsförmedlingen som brister i sitt ansvar. Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF) har dessutom beslutat granska kassorna och deras handläggning av detta pikanta ärende. Detta medan allt fler blir beroende av ett magert försörjningsstöd i stället för en hygglig a-kasseersättning, eller en ersättning som täcker upp större delen av inkomstbortfallet vid sjukdom.
Det finns hos alliansregeringen en föreställning om att problemen kan lösas genom en hårdare ekonomisk press på långtidssjuka och arbetslösa. Uppenbart ett cyniskt feltänk.