Tryggheten ci sjukvården
ansvar Under minst ett drygt decennium har det blivit färre personal inom den svenska sjukvården. Mycket har klarats genom att vården effektiviserats och personaltablåerna slimmats, vilket i sin tur gjort att den sjukvårdspersonal som finns kvar måste arbeta hårdare än någonsin.
Svensk sjukvård är inte i kris. Mycket är bra, men det finns oroväckande tecken på att vårdköerna fortsätter att öka och att allt färre anställda måste jobba mer för att vården ska fungera. (Arkivbild)
Foto: Gunnar Westergren
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det som inte klaras i ena ändan av vårdkedjan skapar problem i den andra. Förvånansvärt ofta sker detta till ansvarigas oförställda förvåning. På pappret såg ju allt så bra ut. Därför är det alltid viktigt att tjänstemannaprodukter behandlas med yttersta noggrannhet.
Inte minst i besparingstider.
Ingen ifrågasätter att det finns problem i sjukvården, problem som vuxit i takt med att landstingens ekonomiska resurser försämrats. Det säger sig självt att när
30 000 vårdplatser försvinner, som skett under den senaste tioårsperioden, så växer sjukvårdsköerna och överbeläggningarna. Märkligt vore annars.
När det ska sparas måste större hänsyn tas till många fler faktorer än de rent budgettekniska.
Tyvärr har sjukvården under senare år dessutom blivit en gyllene marknad för uthyrningsföretagen. För dyra pengar. Springvikarierna hämtade från den offentliga sjukvården som "hyrs" ut, sjuksköterskor och läkare. Den ekonomiska rundgången har varit i full galopp. Det är först under det senaste året som landstingen dragit åt sig öronen och skärpt synen på det goda med att hyra in kostnadsdrivande personal.
Det kommer att behövas omkring 200 000 nya anställda inom sjukvården den närmaste tioårsperioden. Vissa bedömare anser till och med att den siffran är för lågt räknad. Landets vårdgymnasier borde ha många sökande, men så är inte fallet. Visst kan ett framtida jobb garanteras, men
dagens ungdomar ser till mer än bara jobbet.
Arbetsmiljö, arbetstider och löner är minst lika viktiga.
Vården borde vara ett framtidsyrke, men är det bara delvis. Här har naturligtvis åren av nedskärningar haft betydelse, men också den nonchalans som inte alltför sällan möter de vårdanställda. Sådant sprider sig till ungdomar som står inför ett framtida yrkesval. Trots smärre förändringar, bland annat för sjuksköterskorna, är lönenivåerna alldeles för låga i förhållande till utbildning och ansvar. En verklig utveckling i lönehänseende värd namnet är heller inte i sikte. Allra minst nu när landstingen måste spara på allt.
Till detta kommer att när de ofta täta organisationsförändringar inom sjukvården sjösätts har personalens synpunkter hamnat långt ner i genomförandeprocessen. En bra arbetsmiljö kräver att personalen har inflytande över den egna arbetsplatsen. Här finns mycket att önska.
Den stora åldringsboomen som kommer under de närmaste tio åren blir en utmaning för sjukvården. Många äldre lever i ensamhet. Att i livets slutskede drabbas av krämpor och inte ha en familj i sin närhet blir allt vanligare och kommer att ställa stora krav på samhällets omsorg och omvårdnad.
Hur det blir det när jag blir äldre? En fråga som många ställer sig, men frågetecknen är fler: Kommer vården att räcka till? Har jag själv möjlighet att påverka den vård jag behöver? Finns den sjukvård som vi alla behöver, eller fortsätter nedskärningarna?
Ansvaret för sakernas tillstånd vilar ytterst på de enskilda landstingen, men i slutändan är det ändå regering och riksdag som beslutar farten och inriktningen på de satsningar som är nödvändiga för en trygg och säker sjukvård.
Socialminister Göran Hägglund pratar en hel del, men verkstaden står still. Privatiseringens lov formuleras, men inte den vardagliga sjukvårdens fortsatta problem. Allt kan inte lösas genom att svensk sjukvård privatiseras, utan att den sjukvård som vi har får de resurser den behöver.