Det är framförallt unga mellan 20 och 24 år som har svårt att komma in på dagens arbetsmarknad. Dessutom dominerar ungdomsgruppen bland dem som tvingas ta osäkra och otrygga jobb annars blir de utan. Detta delar de med 55-plussare och ensamstående föräldrar. De är dessa människor vi återfinner bakom de oroväckande höga arbetslöshetssiffrorna, mitt under brinnande högkonjunktur.
Annars har de flesta i vårt samhälle fått det bättre de senaste åren. De som har ett arbete har kunnat dra nytta av en god real löneutveckling, och flera jobbskatteavdraget. Lägg därtill att en elit i vårt samhälle kan dra fördelar av slopad förmögenhetsskatt, arvsskatt och förändrad fastighetsskatt.
Sedan finns det andra som fått det allt svårare att få ekonomin att gå ihop. Inte generellt, men nog många för att förstärka orättvisorna i ett samhälle som tidigare varit någorlunda homogent. Ett samhälle där man haft en vilja att upprätthålla en generell välfärd där så få som möjligt hamnat på efterkälken. I dag är det allt fler som ställs vid sidan.
Egentligen borde ett rikt samhälle som vårt inte tolerera att fattigdom och utanförskap ökar, men i Reinfeldts "välfärdsmodellen" har de som av olika anledningar hamnat på efterkälken fått allt svårare att hävda sig.
Troskyldiga bekännelser från den borgerliga regeringen om nya satsningar på välfärden tycks ständigt hamna på hälleberget. Inget händer. Maktens människor lever i dag på en helt annan nivå än dem som befinner sig längst ner på samhällsstegen. Man känner ibland en unken en doft av människoförakt.
Det kan förvisso upplevas som märkligt att ledande moderaterna i dag talar om samhällsklyftorna i Sverige och säger sig vilja angripa dessa. Detta kommer från ett parti som i praktisk politik aldrig brytt sig särskilt mycket om de svaga i samhället. Bakom dagens ordridåer letar man förgäves efter substans och konkreta förslag för att öka jämlikheten. Dessa förslag lär aldrig komma.
För finansminister Anders Borg är alltid svaret enkelt; arbetslinjen gäller. Till varje pris. Alla de som ramlar mellan stolarna lämnas oåterkalleligen på efterkälken. Borg är ekonom. Han följer sin lärobok, men politik handlar också om människor. Inte enbart om
debet och kredit.
Riskerna med en orättvis fördelningspolitik är uppenbara. Den leder till en fortsatt urholkning av samhällssolidariteten och till att människor passiviseras. I sin yttersta konsekvens är risken att de som drabbas av den nya fattigdomen bryter med det samhälle som inte bryr sig om deras situation. Det är detta vi ser i det ökande antalet människor som lever utanför samhällsgemenskapen i missbruk eller psykiskt relaterade sjukdomar. Vi får ett alltmer ett segregerat samhälle.
I dag är det tufft att stå till arbetsmarknadens förfogande när man inte har råd med barnomsorg. Många ensamma mammor är i dag beroende av socialbidrag (försörjningsstöd), eller som situationen nu blir för allt fler, man saknar alla former av samhällsstöd. I dag är minst 40 000 svenskar utförsäkrade. Och fler blir de för varje dag.
Högerns politik drar isär samhället och skapat större klyftor. Trots en värmande vår har det blivit kallt i Sverige.