Trevligt fängelse löser inte otrygghet
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
à la FRA men vi vill ha säkerhet i vardagen.
Det finns olika typer av inhägnat boende, skriver arkitekten Erik Berg på sin blogg. En typ bygger på invånarnas gemensamma intressen. En annan är mer statusrelaterad, så kallad "prestige community" och en tredje är inriktad på säkerhetsboende. Alla handlar om homogenitet och att stänga oönskade ute. Framförallt är de vanliga i samhällen som generellt sett är segregerade och osäkra, exempelvis Sydafrika. Jag fick möjlighet att prova inhägnat boende när jag var där under augusti. Mest var jag i Johannesburg. Redan innan resan hörde jag många skrämmande historier och guideböcker varnade: Johannesburg är inte en säker stad att utforska till fots. Stora delar av stan består av gated communities, vaktade av säkerhetsbolag. Infarterna har bommar och vaktkurer. Har man inte legitima skäl släpps man inte in. Dessutom har husen höga murar och stängsel samt skyltar med "Armed response" - beväpnad respons. Det var inte tal om att gå till fots på egen hand i någon större omfattning, särskilt inte i centrala stan.
Jag bodde både på hotell och i privathus. Blev skjutsad eller åkte taxi varthän jag skulle, om det så bara var en kilometer dit. Inte vilken taxi som helst utan "safe taxi" - säker taxi - vars förare snarare fungerade som eskorter och som bokades via vänner eller hotellpersonal. Det var ett ständigt förhandlande med taxichaufförer, både om pris och att bli hämtad här och där vid vissa klockslag. De eskorterade mig in i byggnader, uträttade snabba ärenden som att köpa vatten till exempel. Flera av dem berättade fruktansvärda minnen om rån under vapenhot.
Självklart respekterar jag att människor vill vara trygga i sina hem. Det vill jag själv. Att bo inhägnat innebär en viss trygghet. Men det innebär också att man förutsätter ett fientligt och farligt samhälle. En misstro mot samhället och andra människor. Tillitsbrist, kanske någon skulle säga. Eller paranoia. De som har råd kan förskansa sig bakom murar och vakter. Säkerhetsindustrin tjänar pengar. På tio år har antalet företag i branschen mer än fördubblats, liksom omsättningen, enligt SCB. Men löser det några problem? Minskar kriminaliteten? Barriären mellan människor? Segregationen? Den sociala otryggheten i samhället i stort? Blir samhället som helhet tryggare och säkrare? Ger denna form av trygghet någon frihet?
Att så många i Sverige önskar ett tryggare boende är oroande och något politiker, samhälls- och bostadsplanerare måste ta hänsyn till. Likaså att nästan 75 procent vill bo segregerat. Det måste vara uttryck för en kollektiv rädsla och känsla av utsatthet. Jag ser det som ett resultat av den nedmonterade välfärden. Självvald isolering i mycket trevliga privata fängelser är ingen lösning.