Jag tycker att tv-serien Fröken Frimans krig ger en riktigt bra bild av patriarkatet. För dig som ännu inte sett den handlar serien om hur en grupp kvinnor i början av 1900-talet beslutade sig att starta ett kooperativ för att sälja mat som inte var hälsofarlig. Det förekom ett utbrett matfusk som ledde till att bland annat tuberkulos spreds. Historien har verklig bakgrund. Fröken Friman hette egentligen Anna Whitlock, som tillsammans med en grupp kvinnor startade kooperativet Svenska hem år 1905.
Serien visar hur kvinnor vid den här tiden i Sverige i princip var livegna med fäder/äkta män som förmyndare, hur kvinnor frånskrevs varje form av intelligens och politisk aktörskap, hur kvinnor aktivt motarbetades. Och hur patriarkatet organiserade sig. Det är på tiden att halva befolkningens historia görs synlig i tv-dramatik och annorstädes. I dag kan patriarkatet te sig mer diffust, och förklaras i termer av samhällsstrukturer som sällan knyts till levande män överhuvudtaget. I Fröken Frimans krig gjordes det tydligt att kvinnor fick anpassa sin kamp till område där de ansågs ha viss kunskap – nämligen hushållet – en konsekvens av den patriarkala uppfattningen att kvinnor är bäst lämpade att sköta om hem och familj.
Det var skönt att se kvinnor i samtliga drivande roller, till skillnad från det mesta annat i drama- och filmväg. Skönt att se kvinnohistoria för en gångs skull. Här finns en osynliggjord dramatisk guldgruva att ösa ur.
Fröken Frimans krig kritiseras bland annat för att utspela sig huvudsakligen i borgerliga miljöer och att den osynliggör arbetsklassens kvinnor. Det är sant och SVT kan göra ett bättre jobb på området genom att lyfta fram andra miljöer än Stockholms innerstad. En annan kritik är att den gemensamma organiserade kvinnokampen inte lyftes fram tillräckligt. Det håller jag inte helt med om; kvinnorna organiserade sig i ett kooperativ för att möjliggöra sina planer. Även om många av seriens kvinnor var från överklassen visades systerskap genom att kvinnor ur arbetarklassen och överklassen arbetade gemensamt för att skapa tv-seriens Svenska hem.
Åsa Linderborg, Aftonbladet, ger svidande kritik för att en klick bildad radikal överklass framställs som progressiv i serien och hon där får jag ge henne rätt. SVT gör det enkelt för sig genom att utgå ifrån en enskild individ – Fröken Friman – och kring henne väva ett historiskt skeende. Det är mall 1A för att göra tv-drama och ligger i linje med mediernas personifieringsdramaturgi. Som i sin tur bygger på hur historia traditionellt berättas utifrån en enskild person, vanligen en man. Och vanligen är det personer ur olika eliter som lyfts fram.
En kritik jag inte förstår handlar om att serien inte är tillräckligt rolig, trots att det finns flera huvudrollsinnehavare som vanligen förknippas med komedi, exempelvis Sissela Kyle och Ulla Skoog. Den har sina humoristiska poänger. Men patriarkatet är ingen rolig historia. Ett problem med det kulturella patriarkatet är att kvinnor placeras i fack och sällan får mångfacetterade roller. Kvinnor som någon gång varit roliga förväntas alltid vara roliga. Det är väl utmärkt att SVT försöker bryta den normen och visa på dessa skådespelares mångsidighet. Ytterligare en kritik är att serien är trevlig. Och den är trevlig. Trevlighet sätts ibland som synonym till harmlös – men så behöver det inte vara, är min erfarenhet. Det kan vara en retorisk strategi att leverera den mest sylvassa samhällskritik på ett trevligt sätt har jag märkt genom åren. Ja, trevlighet kan vara ett effektivt vapen. Men visst, det finns risk att hamna i en trevlighetsgegga som späder ut varje kritik, varje argument, till tunn soppa.