Valåret har inletts och de senaste veckorna har den politiska debatten kretsat kring appar, logotyper och stridhingstar. I dag är det emellertid tre helt andra frågor som jag särskilt vill uppmärksamma.
1. Svensk sjukvård är enastående och världsledande i många avseenden. Men läkarnas, vårdpersonalens och därmed patienternas förutsättningar försämras stadigt. Resurserna är på många håll knappa och våra äldre tvingas leva under inte sällan skamliga förhållanden på underbemannade boenden. Den personal som ska förvalta detta ett av de finaste uppdragen i vårt samhälle; att ta hand om oss när vi är gamla och sköra, är underbetalda, utslitna och ges inte den tid de behöver. Promenader i solen är en alltför sällan förekommande lyx.
Resurser är emellertid inte det enda problemet. Sjukvården är sönderadministrerad, inte minst till följd av vad som brukar kallas New Public Management (NPM). NPM är ett system som i det närmaste kan liknas vid en fusion mellan planekonomi och extrem marknadsliberalism. Vårdtjänster indelas i produkter på interna prislistor på landstingens påhittade inre marknad. Det är precis så knäppt som det låter. Vidare överhopas läkarna med en därtill knuten pappersexercis. Därför har den svenska läkaren avsevärt mindre patientkontakt än den franska. I boken Patientens pris gör journalisten Maciej Zaremba en djupdykning i New Public Management och hur det extrema marknadstänkandet raserar den svenska vården och lämnar patienter felbehandlade och döende.
2. Vi är många vill att gruvboomen i norra Sverige på allvar diskuteras. Bör målsättningen vara att exploatera all malm som finns i marken på så kort tid som möjligt? Är det rimligt att detta sker på bekostnad av urfolkets rättigheter och miljön för kommande generationer? Är verkligen kortsiktig exploatering och gruvbrytning, utförd av utländska riskkapitalbolag som beskattas minimalt, lösningen på en havererad glesbygdspolitik?
Gruvfrågan berör oss alla. Exploateringens skadeverkningar är långvariga och risken överhängande att det kostar mer än det smakar för skattebetalarna. Tillväxtoptimismen måste balanseras mot verklighetens förutsättningar.
3. Klasskillnaderna har vidgats de senaste decennierna. Detta är inte minst tydligt i storstadsområdena där segregationen delar upp och slår sönder samhället. Fattiga och arbetare förpassas till illa rustade bostäder i städernas utkanter medan den övre medelklassen isolerar sig i stadskärnan.
Trots att betydligt fler barn än för sju år sedan lever under fattiga förhållanden och otaliga ensamstående mödrar försöker få vardagen att gå ihop kring existensminimum så står socialdemokratin handfallen inför regeringens nedrustning av samhället. I Stockholms förorter har SSU och arbetarrörelsen lämnat ett tomrum som nu tack och lov fylls av organisationer som Megafonen.
Många av (S) främsta företrädare behöver heller aldrig konfronteras med den verklighet som råder utanför tullarna eller för den delen på de utarmade bruksorterna ute i landet. Den svenska arbetarrörelsen måste hämta kraft i drömmen om likvärdiga chanser för alla. För att kunna utvinna en sådan styrka krävs folklig organisering, inte strebersatsningar och häftiga appar.