Tre partier med små chanser

Samverkan. Medan de borgerliga partierna fortsätter att slåss inbördes om vem som är duktigast i klassen när det gäller att utkräva ansvar för tsunamikatastrofen rullar vardagen på för i alla fall tre partier med hopp om att ett tu tre hamna i riksdagen.

Piteå2005-12-10 00:00
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
 Väljarna får nämligen ta ställning till tre nya partier som mer än gärna vill in i riksdagen vid valet i september nästa år. Sedan tidigare är det klart att Junilistan och Feministiskt initiativ tänker ställa upp med riksdagskandidater. Nu också ett splittrat Sjukvårdsparti. Bara en handfull av partiets lokalavdelningar vill till riksdagen. Övriga vill fortsätta på det lokala planet.

Upplagt för oreda? Knappast. Inget av de tre partierna tycks i dag ha möjlighet att ta en riksdagsplats, men som alltid är osvuret bäst.



Junilistan visade att det går att ta sig fram. I och för sig skedde det i valet till EU-parlamentet, där partiet lyckades få tre mandat. Det blir genast svårare att lyckas på den i inrikespolitiska arenan. Särskilt som Junilistan med Nils Lundgren i spetsen profilerat sig som ett gediget borgerligt parti. Av dem har vi redan fyra. Dessutom tycks partiet sakna en demokratisk uppbyggnad. Den trio som sitter i EU-parlamentet: Nils Lundgren, Lars Wohlin och Helène Goudin tycks också vara trion som toppstyr Junilistan.

Något som fått flera av listans mer kända sympatisörer att hoppa av. Trötta på toppstyrningen av partiet. Så går det när det inte finns en partiorganisation utan ett parti i Lundgrens egen lilla ficka.



Just nu tycks irritationen mest handla om Nils Lundgren egensinniga sätt att sköta sitt parti, då med betoning på "sitt". För det verkar mer och mer bli ett privat Nils Lundgren-projekt detta med Junilistan. Hustrun är kanslichef och äldste sonen har på skattebetalarnas bekostnad fått resa på studiebesök till Bryssel. "Grabben är ju politiskt intresserad". En oroande tendens till nepotism både för Junilistans framtid och dess möjlighet att skaffa sig åtråvärda riksdagsplatser.

Sjukvårdspartiet är, som namnet antyder, ett enfrågeparti. I valplattformen kräver partiet 35 miljarder mer till svensk sjukvård och att sjukvårdskostnaderna ska upp till tio procent av bruttonationalprodukten. Den anrättningen har man sedan piffat upp med att kräva ordentliga bensinskattesänkningar. Hur kalaset ska betalas? Om detta inte en susning.



Att delta i ett riksdagsval kräver en bredare politisk plattform än vad Junilistan och Sjukvårdspartiet hittills åstadkommit är en självklarhet. Riktigt anonyma har Feministiskt initiativ blivit. Det fanns säkert förhoppningar om att med Gudrun Schyman som frontfigur så skulle väljarna möta upp. Någon Schyman-effekt har vi inte sett till. De kvinnor som lämnat vänsterpartiet har tydligen valt en annan väg än att söka sig till Schymans öppna famn. I dag är Fi så gott som helt utraderat i opinionsmätningarna och dagsdebatten helt frånvarande.



Det som paralyserat Fi är självfallet stormangreppet på forskaren Tiina Rosenberg. Ett medialt drev som skruvades några varv för långt. Det blev personförföljelse. Presumtiva sympatisörer har känt sig osäkra om vad Feministiskt initiativ står för. I jämförelse med Fi har däremot både Junilistan och Sjukvårdspartiet granskats med silkesvantar.



Slutligen är det väljarna som avgör om vi behöver några nya partier. De tvekar redan. Hur det blir vet vi den 17 september 2006.