Tony Blairs sista labourkongress
DALANDE FÖRTROENDE. Det är inte bara svensk socialdemokrati som har problem. Tony Blair är den mest framgångsrike brittiske labourledaren någonsin. Han har vunnit tre parlamentsval i följd. Parlamentsvalet förra året blev dock klart knappare än vid de två förra tillfällena.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Labours interna problem har ökat i takt med ovissheten om den politiska framtiden. Många, inte minst inom vänstern, vill gärna se att Tony Blair lämnar premiärministerposten redan nu. Förtroendet har dalat. De skandaler som tidigare alltid förknippades med tories har nu hamnat hos labour. Media jagar både Blair och Brown för att hitta blottor.
Långvarigt maktinnehav är inte alltid av godo. Det är lätt att hamna i självgodhet över sin egen förträfflighet och det kan ibland vara svårt att ta andras åsikter och lyssna på rörelsen. Något som Tony Blair beskylls för liksom som Göran Persson inför höstens riksdagsval. Det gick illa för socialdemokraterna och det kan gå illa för labour vid nästa parlamentsval om man inte snabbt vänder på skutan. Därtill krävs en ny partiledare.
Redan i vårens lokalval gav väljarna Blair och labour en redig näsknäpp. Tories under dess nye ledare David Cameron blev valets store segrare. Den ombildning regeringen som Blair snabbt bestämde för gav inget utslag i opinionen. Istället är det i dag den unge och hungrigare torieledaren Cameron som är på allas läppar. Han har gjort samma mittensväng med sitt parti som Fredrik Reinfeldt med moderaterna här hemma. En som det tycks lyckad manöver. I alla fall om man ska tro de senaste opinionsmätningarna där tories leder före labour.
Nu gäller det att lyssna på väljarna som finansminister Gordon Brown uttryckte det vid sitt linjetal i Manchester och från sitt väntrum för att axla Blairs fallna mantel. Medan Blair i tisdags höll sitt sista tal som premiärminister till sina partimedlemmar.
Den tidigare så hyllade Tony Blair har tappat greppet om sitt parti och verkar ha tröttnat på makten. Orsakerna är flera. Många britter anser att Blair lade sig platt för George W Bush och dennes krigspolitik i Irak. Närvaron i Afghanistan kritiseras också hårt. De utrikespolitiska turerna har fått de i brittisk politik så viktiga inrikespolitiska frågorna att hamna i bakvattnet, vilket medfört att spänningarna inom den egna parlamentsgruppen ökat. I dag finns inom denna en skarp och välartikulerad opposition.
Labourregeringen har fört en skicklig ekonomisk politik. Inflationen är försumbar. Räntorna är låga om än något högre än i Sverige, vilket gynnat framför allt medelklassen. Tillväxten är god. Arbetslösheten lägre än hos oss.
Men det finns en baksida. Trots att den brittiska ekonomin blomstrar har det knappast hjälpt dem längst ner på samhällsstegen. De som har det sämst har inte fått det bättre sedan labour kom till makten.
Många av labours traditionella väljare vill se en ny fördelningspolitik och att välfärden når ner till de allra sämst ställda. Nu väntar allt fler på att Tony Blair avgår.
Inte minst Gordon Brown. För ju längre han får vänta desto större är möjligheten att ytterligare någon utmanare dyker upp.