Dessa osannolika uppgifter finns i en färsk LO-rapport som bygger på en undersökning SCB gjort genom att intervjua 8 000 arbetare, tjänstemän och akademiker om friheter och förmåner på jobbet. Det stora urvalet gör uppgifterna säkra och trovärdiga.
Det är inte bara möjligheten att få gå på toa utan tillstånd som skiljer arbetare från tjänstemän och akademiker. När det gäller möjligheten att få börja litet senare och jobba in tiden är skillnaden ännu större. Att själv få välja arbetsuppgift nästa timme eller ta ledigt en timme utan
löneavdrag är en ynnest få LO-medlemmar tilldelas.
På förmånssidan är gratis kaffe och fri läkarvård det närmaste arbetarna kommer de anställda i TCO- och
Saco-yrken. Större förmåner kräver, paradoxalt nog, högre lön. När det gäller arbetsgivarens satsning på utbildning av personalen hamnar arbetarna rejält i bakvattnet och det gäller i än högre grad möjligheten att få flextid.
Procentsiffrorna är genomsnittliga för alla LO-medlemmar. När siffrorna delas upp på män och kvinnor, inträffar en kraftig förskjutning till kvinnornas nackdel. Motsatsen hade förvånat.
En del av ofriheten, att inte fritt kunna gå ifrån jobbet ens för ett toabesök, hänger ihop med arbetsuppgiften. Men den förefaller försumbar. Det som avgör är lön och kön. De som har svårast att få gå ifrån fem minuter är de som jobbar inom Hotell- och restaurang, Handels och Livs. Typiska kvinnoyrken.
De här yrkesgrupperna har de sämsta arbetsförhållandena alla kategorier. Låga löner, osäkra anställningar där mobiltelefonen fungerar som någon sorts fotboja; "vi ringer om du behövs", minsta friheten, sämsta förmånerna, ofta inte ens kollektivavtal.
Inom Hotell- och restaurang är ingångslönen 15 000 kronor i månaden för den som har lyckan att arbeta under kollektivavtal. För andra är den lägre. Medellönen för kockar, receptionister och servitriser ligger på 16 900 kronor. Om de har fast heltid. Det är det få som har. Tre av tio har tillfälliga jobb. Genomsnittlig arbetstid är halvtid.
Inga lyxlirare precis. Ändå var det hotell- och restauranganställdas förbund som Svenskt Näringsliv och dess vd Urban Bäckström använde som murbräcka i sin kampanj för att knäcka fackets möjligheter till stridsåtgärder och därmed förmågan att försvara kollektivavtalen.
Och det var låglönesatsningen på handelsanställda (till övervägande del kvinnor) som samma organisation och samme vd försökte stoppa. Det var också Handelsavtalet som fick finansminister Anders Borg att uttala varning för höga löneökningar. Ändå gav Handels låglönesatsning bara ungefär hälften i kronor av Metallindustrins fullt acceptabla avtal.
Sverige har, eller åtminstone hade, nått långt i kampen för att förbättra arbetets innehåll och villkor. Åtskilligt återstår att göra. Till det krävs ett starkt fack och starka kvinnor. Motståndaren har stora muskler; Svenskt Näringsliv, kapitalet och regeringen. Högst på deras önskelista står, av allt att döma, en bred låglönesektor och allt vad den tillhör.