Under sommaren tillbringade jag, liksom många andra européer, en del av min semester i Tjeckiens huvudstad Prag.
Det var tankeväckande att vandra runt bland alla tiotusentals turister på klassiska Vaclavplatsen.
Det är svårt att föreställa sig att denna vackra boulevard för inte så länge sedan var arena för striden mellan demokratirörelsen och de auktoritära kommunisterna. Under Pragvåren 1968 tog Alexander Dubcek, generalsekreteraren i det då enväldiga kommunistiska partiet, initiativ till ett omfattande reformprogram.
Siktet var inställt på flerpartisystem, pressfrihet och en ”socialism med ett mänskligt ansikte”, som Dubcek uttryckte saken.
Men reformförsöket slogs ned med militär järnnäve. 21 augusti 1968 rullade sovjetiska stridsvagnar in på Vaclavplatsen och kväste demokratiseringen.
Det skulle dröja 21 år innan tjeckerna fick sin frihet.
När jag besöker Kommunistmuseet i Prag (som är allt annat än en hyllning till det gamla styret) påminns jag också om hur kommunisterna in i det längsta försvarade sitt maktinnehav. Metoderna var hänsynslösa.
Den så kallade sammetsrevolutionen 1989 var inte bara mjukt sammet.
Staten och polisen agerade till en början hårt och brutalt mot dem som demonstrerade på Vaclavplatsen hösten 1989.
Till sist segrade emellertid kraven på frihet, öppenhet och demokrati. I längden kunde de styrande inte stå emot det folkliga trycket.
Bara några år före sin död 1992 fick Alexander Dubcek uppleva hur Pragvårens idéer äntligen blev verklighet.
Sedan dess har Tjeckien gjort en remarkabel resa. Landet är numera medlem av både EU och Nato.
Det framstår dessutom som en av de starkaste ekonomierna ur det forna östblocket.
Alla är inte nöjda med tingens ordning. Även Tjeckien har sin beskärda del av extremister och missnöjespolitiker.
I valet 2013 fick främlingsfientliga Usvit, som leds av Tokyofödde affärsmannen Tomio Okamura, nästan sju procent av rösterna.
På Vaclavplatsen i somras blev jag själv också vittne till en högljudd sammanstötning mellan högerextremister och antirasister.
Men extremisterna och de auktoritära krafterna har inte samma genomslag som i grannlandet Ungern.
Den tjeckiska politiken är stadigt förankrad i en anständig mittfåra. I den S-ledda koalitionen ingår även Kristdemokraterna och mittenhögerpartiet ANO.
Uppenbarligen är det ett framgångsrikt recept.
På Twitter skryter regeringschefen, socialdemokraten Bohuslav Sobotka, om hur landet lockar till sig utländska investerare.
Glädjande är också att de sämst ställda får del av den växande ekonomiska kakan.
Vid sitt sammanträde 20 juli beslutade den tjeckiska regeringen att höja minimilönen från och med årsskiftet.
I juli hade Tjeckien dessutom näst lägst arbetslöshet bland de 28 EU-länderna – 5,1 procent, enligt Eurostats siffror. Endast Danmark hade lägre arbetslöshet.
Tjeckien utgör – i många avseenden – ett inspirerande exempel för hela Europa.
Den svenske regeringschefen Stefan Löfven har all anledning att ta del av erfarenheter från sin partikollega Sobotka.