Hillary Clinton har sagt ungefär så här: Regerande handlar om att hantera det man ärver, det som sker och det man vill göra.
För Stefan Löfven har de två första leden i resonemanget präglat det första året som statsminister.
Han har fått ärva en gammal blockpolitik som passar dåligt i dagens splittrade politiska landskap, där inget block är i närheten av majoritet i riksdagen.
Samtidigt har Löfven tvingats använda en stor del av sitt första regeringsår till ett antal brandkårsutryckningar – icke minst terrorhoten och flyktingkrisen.
Det har tagit kraft och energi från Löfven och hans regering. Utrymmet för att tala om det som regeringen Löfven vill har varit begränsat.
När Löfven besökte Luleå under måndagen fick han dock äntligen chansen att tala om jobb-, närings- och innovationspolitik – frågor som statsministern brinner för.
Det är ingen tillfällighet att Löfven åker till just Luleå för att tala tillväxt. Nyligen prisades S-ledda Luleå som årets tillväxtkommun.
Både invånarantal, sysselsättning och köpkraft har utvecklats mycket positivt.
Så har det dessutom varit länge. Sedan 1974 har befolkningen i röda Luleå ökat med 18,1 procent. (Grannkommunen Piteå är dock något starkare med 19,3 procent).
Det säger något om vikten av lokala S-styren som förenar närings- och välfärdspolitik. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom.
Det har betydelse för det privata näringslivet att det finns bra skolor, fungerande äldreboenden, vettiga fritidsmiljöer och ett rikt kulturliv.
Även företagen och företagarna har nytta av att den sociala infrastrukturen fungerar – och välfärdssektorn har glädje av att det finns företag som genererar jobb och skatteinkomster.
Offentlig och privat sektor står inte i motsatsställning. Tvärtom har de betydelse för varandra.
De lokala resultaten är en inspirationskälla för Löfven och den nationella politiken. De visar att S-politik funkar i praktiken.
Näringspolitik handlar inte bara om att sänka skatter, som de borgerliga alltid tjatar om.
Det som betalas via skattsedeln (skolor, vägar, järnvägar, offentlig service med mera) har betydelse för näringsklimatet.
Därför finns många samhällsekonomiska argument för att investera mer i utbildning, infrastruktur, bostäder och jobbpolitik, som sker i statsbudgeten för kommande år.
Det innebär visserligen något högre skatter. Men svenskt näringsliv är inte betjänt av att skolor och infrastruktur förfaller.
Till exempel går det inte att bortse från behovet av bättre vägar, järnvägar och hamnar i norra Sverige.
Om Norrbotten ska fortsätta att bidra till tillväxten är det angeläget att länet får sin del av kakan, när regeringen skriver ihop sin stora infrastrukturproposition 2016.
Vallöftena om Norrbotniabanan och E10 måste infrias.
Under valåret 2014 riktade fackförbundet Unionen stenhård kritik mot den borgerliga regeringens infrastrukturplan. Den beskrevs som ”en på svältgränsen mager plan för Norrbotten”.
”Endast 0,15 procent eller 784 miljoner av 522 miljarder kommer länet och vårt näringsliv till del”, skrev Unionen Norrbotten i ett uttalande från sitt årsmöte.
Siffran rimmar illa med de växande transportbehoven i det regionala näringslivet. Godsvolymerna förväntas öka mer än dubbelt så snabbt som i övriga landet.
Därför gäller det att statsmakterna är med på noterna. Företag som SSAB, LKAB, Boliden, Billerud-Korsnäs, SCA och Kappa Kraftliner är beroende av bättre och effektivare transportmöjligheter för att de ska kunna verka, utvecklas och fortsätta bidra till den svenska samhällsekonomin.