Tillväxt som leder till krympning
VÅRDEN. Arbetslösheten är rekordlåg. Det är den privata sektorn som växt, medan den offentliga krympt. Kommuner och landsting har sparbeting över sig för att få fason på budgeten. För anställda inom Norrbottens landsting innebär det att hundratalet förlorar jobbet och patienterna riskerar längre väntan på doktorn.
Norrbottens landsting måste åter spara för att få fason på ekonomin. Frågan är om allt sparande måste läggas på det praktiska utövandet av hälso- och sjukvården.
Foto: Maria Johansson
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Att bara ösa in pengar går givetvis inte, men att möta ökade kostnader med minskade skatteintäkter och lägre statsbidrag kan inte heller vara någon acceptabel lösning. Tre tunga faktorer landstingsdirektör Elisabeth Holmgren anger som skäl till att landstinget i Norrbotten dragit på sig ett underskott på 202 miljoner kronor. För att göra underskottet "hanterbart" ska hundra anställda sägas upp. Att de försvinner ska inte märkas i verksamheten, med tanke på att det finns 6 500 anställda inom hälso- och sjukvården, menar landstingsdirektören. Det antyds också att det rör sig om personal som, på grund av slapphet alternativt dålig kontroll från cheferna, fått vikariera så länge att de blivit inlasade.
Det är antagligen rätt och riktigt att det inte märks särskilt mycket om en personalstyrka på 6 500 minskas med 100 personer, om alla är placerade på samma arbetsplats. Så är det ju inte. Personalen är utspridd över många arbetsplatser och de inlasade har förmodligen behövts eftersom de blivit kvar. Det fel ledningen begått skulle i så fall vara att den inte i tid sett till att göra sig av med befintliga vikarier och plockat in nya och därigenom satt inlasningsregeln ur spel. En modell många arbetsgivare satt i system, men som inte är särskilt schyst och till övervägande delen är det kvinnliga anställda som berörs.
Anställda som intervjuats har också, inte oväntat, en annan syn på uppsägningarna. De är rädda om sina jobb och anser att arbetets villkor redan är tuffa nog. Vilka yrkeskategorier som berörs av uppsägningar är litet oklart, men de som nämns är undersköterskor, sjuksköterskor och läkare. Att det skulle finnas överskott på den sistnämnda gruppen är väl knappast troligt. För att få ekonomin i balans ska uppsägningarna kryddas med knallhård styrning av övertid, vikarier och inhyrd personal. Inom primärvården ska användningen av stafettläkare minimeras och distriktssjuksköterskorna få en större roll.
Alla förändringar behöver inte vara av ondo. Hälso- och sjukvården har genomgått stora förändringar, men hierarkin förefaller leva kvar och i den kan undersköterskor och sjuksköterskor vara en underutnyttjad resurs. Landstinget har många anställda som arbetar med hälso- och sjukvård, men där finns också en stor administration bestående av landstingsdirektör, sekretariat, stab och nio olika divisioner. Huruvida det också där planeras för nedskärningar är oklart, men det är ju inte givet att alla besparingar måste göras bland dem som praktiskt utövar hälso- och sjukvårdsarbetet.
Hälso- och sjukvården rationaliserar, effektiviserar och sparar för att klara budgeten och samtidigt ge alla bra vård och tillgång till de undersökningar, behandlingar och läkemedel som finns att få. Det är en svår balansgång landstingen kämpar med och i längden inte klarar.
Sjukvården kan inte få hur mycket pengar som helst, men i jämförelse med andra utvecklade länder har Sverige en billig hälso- och sjukvård. Den har genom tiderna legat på åtta, nio procent av bruttonationalprodukten, BNP. Det är uppenbarligen för litet pengar. Om regeringen vågade ställa skattesänkningar mot satsningar på vården, lär det inte vara någon tvekan om att det sistnämnda kom först.