En intressant debattbok om svenska kyrkan kom ut häromåret där prästen Dag Sandahl påpekade att den som vill vara något för alla blir till slut inget för någon. Och boken heter därför ”Inget för någon” (Gaudete Förlag).
Sandahls kritik av kyrkan påminner lite om den kritik som ofta riktas mot partierna, och inte minst socialdemokratin, för att de inte längre har visioner och eggande målsättningar, fyllda av kamplust och passioner.
Kyrkan har droppat Gud för att inte irritera. Partierna har av samma skäl slutat vara så förbaskat ideologiska.
Det är förvisso sant att organisationer måste stå för något tydligt och intressant om de vill ha anhängare. Men om syftet är för snävt blir anhängarna färre.
Exempelvis vänsterpartiet har valt att hålla sina programpunkter så stränga att partiet bara får kring 5-6 procent. Moderaterna däremot har vidgat sina programskrivningar och är därför betydligt större, uppåt 20.
Socialdemokraterna har sedan länge försökt vara ett parti som alla ska kunna rösta på, vare sig de tycker vinster i välfärden är åt helvete, eller tvärtom gillar privata vård- och skolentreprenörer. De vill ha öppna gränser för flyktingar – och en reglerad invandring. Och önskar kvoterad föräldraförsäkring samtidigt som barnfamiljerna ska få bestämma en smula.
Socialdemokraterna är ett socialistiskt parti som vill avskaffa den ruttna kapitalismen, men vill samtidigt att den till dess ska frodas så att vi får välfärd i världsklass.
Socialdemokratin försöker således famna hela svenska folket, med undantag för de elakaste herrarna. Partiet har därför fått hitta på metoder att väga samman alla tänkbara intressen under samma paraply.
Det bästa sättet att klara detta är att öka kakan som ska delas så att alla får en släng av sleven. Eller i svåra tider se till att alla får bära lika stora bördor. Och sedan, när krisen är över, få kompensation för sina uppoffringar.
Viktigt för sammanhållningen är också att det finns en fiende att skrämmas med. Precis som Ryssland måste ha en hotbild för att bromsa sönderfallet tvingas partier framkalla spöken för att sporra de egna.
Moderater och socialdemokrater har på detta sätt upparbetat ett samarbete där de skrämmer de sina med varandra.
Sammanhållningen kan också åstadkommas genom att driva ett gemensamt projekt, typ ”rättvisa” eller ”full sysselsättning”.
Men denna gemensamma berättelse har blivit försvagad. Sverige retirerar nu in i det nationella, precis som i många andra länder. Politiska rörelser som hävdar att framtiden handlar om att återupprätta det förgångna får allt starkare väljarstöd.
Socialdemokratin tvingas därför profilera sig i samma riktning eftersom de vill fortsätta vara ett brett parti. Det är ett skäl till det myckna talet om ”den svenska modellen”. Det handlar såväl om det svenska – vårt gemensamma nationella öde – som modellen i meningen den ordning som gör att LO-kollektivet kan bibehålla sin starka samhällsposition.
Det senare är bäst symboliserat av 1-majmärket 2016: ”Tillsammans för Sverige”.
Min gissning är att socialdemokraterna den närmaste tiden kommer att krydda sina tal mer med ”Sverige” och ”svenskarna” än någon ärkebiskop nuförtiden nämner Gud.