Till vem går de missnöjda?
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
"Vad händer om oppositionen inte lyckas fånga dessa besvikna människors röster?" frågade medborgaren mig. Ja vad händer?
Enligt vårt grundantagande om hur politik fungerar så kommer alla som blivit besvikna de senaste åren, och det börjar bli ganska många, att vända sig till oppositionen och rösta fram Mona Sahlin som nästa statsminister.
Men är det säkert? Om även oppositionen blir en besvikelse, inte därför att de missköter sig, utan därför att missnöjet riktar sig mot hela det etablerade samhället, blir det då något annat parti som kliver fram?
Det som ligger närmast till hands är förstås Sverigedemokraterna. De är populistiska nog, och som medborgaren skrev till mig, "Populister har svar på ALLT."
Det som hindrat folk från att gå till Sverigedemokraterna har i hög grad varit att partiet setts som en uppsamlingsplats för empatiskt efterblivna asociala unga grabbar. Olika varianter på rasister och bråkstakar.
Men en artikelserie som Aftonbladet kört de senaste dagarna, där bland annat Jan Guillou följt SD:s ordförande Jimmie Åkesson i en vecka, sätter fingret på vad som är problemet med den analysen.
Det kan ju faktiskt vara så att Sverigedemokraterna ändrat strategi. De har lyckats rensa ut det mesta av de politiska äventyrarna i partiet, och försöker istället fronta med vad som kan liknas vid några slags kulturkonservativa goddagspiltar som gillar svensk husmanskost och skolavslutningar i kyrkan.
Skillnaden är att partiet förr ägnade sig åt att med någon slags rasmystik i grunden försöka definiera vad som var Sverige, medan de nu istället för kött och gener betonar traditionerna och kulturen.
Vad de skulle kunna säga, även om de ännu inte tagit steget fullt ut, är att den är svensk som beter sig som svensk. Det skulle innebära, om Sverigedemokraterna väl satte ner foten, att oavsett var folk kommer ifrån, om de är asiater, afrikaner eller jämtlänningar, så är de välkomna att bo i Sverige om de följer svenska traditioner.
Vad är då den svenska traditionen? Ja, det verkar som om det för Sverigedemokraterna handlar om hur Sverige var på sextio- och sjuttiotalet. Alltså innan multikulti kom och förändrade allt, globaliseringen blåste bort det nationella självbestämmandet och kunskapssamhället gjorde det omöjligt att följa farfar i spåren och gå direkt från 9-an till sågen.
Där tror jag vi har något att fundera över. Dels att besvikna människor inte är lagbundna att gå till den etablerade oppositionen. Dels att det nya utmanarpartiet har förändrat sin politiska profil så att den hamnar närmare vad vanligt folk tycker är rätt och riktigt.
Därför satte brevskrivaren fingret på något viktigt. För om det är på det här sättet så räcker det inte med att stämpla ut SD som rasister, eller smygrasister. Utan argumentationen måste skärpas och bli intelligentare.
Och vad vi får fundera på är inte enbart hur människors främlingsrädsla ska hanteras, utan hur deras nostalgi och utanförskap ska bemötas.