I onsdagskväll i förra veckan twittrade Susanne Sjöstedt, politisk redaktör på tidningen Allehanda i Härnösand: ”Anders Sundström ser så oerhört trött ut.”
Hon – liksom många andra – följde presskonferensen och TV-inslagen om petningen av Sundström från posten som ordförande i Swedbank.
Själv tänkte jag att Sundström inte längre är en ungdomskandidat från Piteå. Håret har grånat och glesnat. Karln har åldrats. Han fyller ju faktiskt 64 år i sommar.
Däremot tycker jag inte att Sundström kändes trött när han mötte ägarrepresentanten Ossian Ekdahl, 1:a AP-fonden, i SVT:s Aktuellt. Då var han mest förbannad och stridslysten, nästan som den unga arga SSU:are som han en gång var.
Sundström fräste ifrån mot ägarrepresentanter som använt sig av Svenska Dagbladet och Dagens Industri för att misskreditera hans ordförandeskap istället för att prata direkt med honom själv eller valberedningen i Swedbank.
Men vis av sin långa erfarenhet borde Sundström veta att det tyvärr är så det går till – i både politiken och näringslivet.
Fulspel och strategiska läckor till de stora nyhetsmedierna är numera legio i alla maktstrider – och det finns gott om journalister som kan spela rollen som nyttiga idioter.
Steget är alltför kort mellan ”House of cards” och verkligheten.
Klart är i alla fall att avpolletteringen från Swedbank är ett bakslag för Sundström. Han är en förlorare i en makstrid som rasat inför öppen ridå under en längre tid.
Men det betyder, å andra sidan, inte att hans ledarskap i Swedbank har varit misslyckat.
Tvärtom. Hans engagemang medverkade till att rädda Swedbank undan den akuta krisen 2008, när banken var hårt tärd av finanskrisen och de skenande förlusterna i Ukraina och Baltikum. I dag är Swedbank ett företag som redovisar fina siffror.
I en krönika i Svenska Dagbladet 31 mars beskrivs Sundström som en ”uttalad maktmänniska”.
Det är givetvis en riktig beskrivning. Säg den politiker eller toppdirektör som är ointresserad av inflytande och möjligheter att påverka.
Men det viktiga är hur denna makt brukas – och i det avseendet behöver Anders Sundström inte skämmas.
Under en lång karriär har Sundström kört i diket några gånger – till exempel under 1980-talets Tetronaffär i Piteå eller försöken att rädda Northland Resources i Pajala.
Han hade dessutom en motig tid som arbetsmarknadsminister under 1990-talskrisen. Men pluskontot överväger, trots allt.
Som ungt kommunalråd i Piteå gick han i bräschen för att förnya ortens näringsliv och bredda arbetsmarknaden. 1980-talets nedläggningar av boardfabriken och mentalsjukhuset var en smäll för den lokala arbetsmarknaden som kunde ha knäckt vem som helst.
Men Piteå tog sig igenom krisen – tack vare en aktiv lokal näringspolitik som tog sikte på att utveckla besöksnäringen, tjänstesektorn, musiken och andra nya näringar.
Runt millennieskiftet gjorde Sundström även – då i rollen som vd för Pitedalens sparbank (i dag Sparbanken Nord) – en smått heroisk insats för att rädda gruvjätten Boliden undan konkurs.
Till detta ska läggas en lyckad tid som direktör och koncernchef för försäkringsbolaget Folksam 2004-2013.
När jag träffade honom på Folksams huvudkontor i Stockholm en fin vårdag 2012 visade Sundström, stolt som en tupp, massor av bilder över försäkringsbolagets positiva utveckling.
Uppenbarligen har han även ett fortsatt starkt förtroende som ordförande i KF – ett uppdrag som han har haft sedan 2013.
Därför kan han känna sig ganska nöjd med sina insatser när han firar sin 64-årsdag och summerar sina insatser i sommar.
”Det har inte bara varit Hawaii”, för att använda läromästaren Curt Boströms ord.
Men Sundströms gärning har i det stora hela varit rätt bra.