I Norrbottens-Kuriren den 4 mars gick landshövdingen Sven-Erik Österberg till hårt angrepp mot dem som förespråkar en större Norrlandsregion.
Jag kunde inte låta bli att småle åt landshövdingens salva.
För tio år sedan var det nämligen annat ljud i den Österbergska skällan. Då ingick han i statliga ansvarskommittén som föreslog att mellan sex och nio storregioner skulle ersätta dagens länsstyrelser och landsting.
Österberg var inte heller någon passiv åskådare till pjäsen. Tvärtom var han en av de mest ivriga pådrivarna för en ny regionindelning.
Österberg lät ungefär som dagens landstingsråd Maria Stenberg och civilminister Ardalan Shekarabi när han talade för större och starkare regioner.
”För att kunna klara den nya tekniken som kommer inom sjukvårdsområdet, ha resurser till det, så behöver man ha större upptagningsområden”, sa Österberg i radio-Ekot 25 februari 2007.
Österberg såg även värdet av att överlappande organisationer slås ihop. Ökad effektivitet är viktigt, framhöll han.
”I och med att man förenklar så spar man också resurser. Och i och med att man spar resurser så finns det också mer över till det som är den yttersta nyttan med, det som medborgaren kan få”, sa han då.
Men tiderna förändras, liksom rollerna.
I dag är Sven-Erik Österberg landshövding och chef för länsstyrelsen i Norrbotten – och nu är det inte längre tal om att effektivisera och slå ihop verksamheter. Nu slår Österberg i stället vakt om den egna myndigheten.
Det är klart att en sådan här förändring kan vara smärtsam för en landshövding och berörd personal. Men målet måste vara att skapa en samhällsorganisation som är så bra och kostnadseffektiv som möjligt. Dagens alla landshövdingeresidens och landstingshus i norra Sverige är inte den demokratiska skapelsens krona.
Själv hade jag helst sett att Sverige valt att följa det norska exemplet med ett statligt huvudmannaskap för sjukvården. Men jag kan konstatera att utvecklingen under de senaste 20 åren gått i en annan riktning. Regionaliseringen är nu en realitet.
1998 bildade Kristianstad och Malmöhus nya region Skåne. Samtidigt gick Älvsborg, Skaraborg, Göteborg och Bohus samman och blev Västra Götaland. På andra håll i landet (Halland, Jönköping, Kronoberg, Örebro, Gävleborg, Östergötland och Jämtland) har landstingen tagit över det regionala utvecklingsansvaret från länsstyrelserna.
Noterbart är att ingen efterlyser en återgång till det gamla i dessa regioner. Ingen vill vrida klockan tillbaka eller backa bandet. Tvärtom finns numera en bred politisk uppslutning kring regionbyggena. 16 februari läste jag en debattartikel i Dalademokraten där Johnny Magnusson (M) och Helen Eliasson (S) skrev entusiastiskt om hur förändringen stärkt både vård och kultur i Västra Götaland.
Det betyder inte att en regionbildning är ett trollspö som fixar alla problem. Ibland har regionförespråkarna en övertro på vad som är möjligt. Även med en ny regionindelning kommer det att behövas statlig regionalpolitik och solidaritet mellan olika delar av landet.
Det kommer att behövas statlig uppställning för att bygga Norrbotniabanan, förbättra E10, utveckla universitetet och annat.
Likaså kommer att behövas skatteutjämningspengar och statsbidrag för att trygga offentlig service även i de mest glesbebyggda delarna av vårt land.
För att uttrycka det enkelt: Nya regioner är varken himmel eller helvete. Men kan man spara några kronor genom att rationalisera i den stora politiska överbyggnaden på regional nivå så är det inte mig emot.