Men Maud Olofssons stora kris gäller inte Saab utan det egna partiet. I söndags kom en ny opinionsundersökning. Den visar att Centern har den lägsta siffran på tio år, precis fyra procent, på tröskeln till riksdagen. Undersökningen måste inspirera alla interna krafter som vill se ett byte av partiledare. Hur länge ska Maud Olofsson hålla emot? Och vad är det som driver henne? Ja, inte verkar det vara partiets bästa.
Centerns ras är enormt. I valet 1973 fick partiet stöd av 25,1 procent och var med bred marginal det största borgerliga partiet. Utförsåkningen saknar motsvarighet i svensk politik. Om Socialdemokraterna skulle råkat ut för en motsvarande nedgång skulle S ligga strax under tio procent.
Lite förenklat: Centern har gjort sig av med de gamla väljarna men inte lyckats skaffa några nya. Från nyliberala kretsar kring Stureplan kan man höra mycket gott om det gamla folkrörelsepartiet. Däremot är tongångarna kärvare i renodlade landsbygdsdistrikt där partiet en gång hade sitt starka fäste.
I en rad frågor har Centern gjort upp med sitt förflutna och inhöstat beröm från allmänborgerliga kretsar. Det gäller i första hand kärnkraften. En hel del engagerade sig i Centern eller stödde partiet för det envetna motståndet mot kärnkraft. Men i den borgerliga samförståndsandans namn accepterade C att nya kärnkraftsreaktorer kan startas. Och då kan man fråga vad som är heligt.
På den tid Centern återfanns på det borgerliga vänsterfältet fanns utrymme för samarbete med Socialdemokraterna. Och det var ju det som fällde Olof Johansson. Partihögern mobiliserade och konspirerade och lyckades genomdriva ett partiledarbyte. Målet var att bilda en borgerlig flerpartiregering av den typ vi kan se i dag. Men i det stora alliansbygget gjorde sig Centerpartiet av med sin själ.
Maud Olofsson har en hopplös sits. Trycket ökar att hon ska avgå och tanken att hon ska leda förnyelsen av Centern är ju närmast komisk. Tipset är att centerledaren inom några månader aviserar sin avgång. Det blir Anna-Karin Hatt eller Annie Johansson som får uppdraget att leda partiet. Utgångsläget är ungefär detsamma som för Juholt: det kan inte bli mycket sämre. Men inget talar för att Centern kommer att göra en vänstergir i politiken. De få som är kvar förefaller helt inriktade på en fortsatt allmänborgerlig politik.