Idag samlas 349 folkvalda riksdagsledamöter på Helgeandsholmen i Stockholm. Ett nytt riksmöte börjar.
Ibland har riksdagsledamöterna beskrivits som knapptryckare och transportkompani.
Men i ett splittrat politiskt landskap, med en minoritetsregering och oklara majoritetsförhållanden, blir arbetet i riksdagen och riksdagsutskotten mer centralt för det politiska utfallet. Riksdagsledamöterna får mer att säga till om.
Ekvationen är enkel. De två regeringspartierna (S+MP) har tillsammans 138 av riksdagens 349 mandat. Inte ens om Vänsterpartiet sluter upp finns det en riksdagsmajoritet för regeringens politik.
Decemberöverenskommelsen innebär (så länge den håller) att de rödgröna partierna kan få igenom sina budgetramar – politikens fundamenta.
Men när det kommer till enskilda propositioner och regeringsförslag är saker och ting mer osäkra.
Då måste det bli mer av kompromissande, jämkande och förhandlande mellan partierna i riksdagsutskotten.
Regeringspartierna måste förankra sina förslag och samarbeta med andra för att överhuvudtaget få igenom någon form av politik.
Vi har redan sett en del sådana uppgörelser. 17 april enades S, MP, M, C och KD om mer pengar till pengar till försvaret.
25 maj presenterade regerings- och allianspartierna en överenskommelse om den så kallade ”bromsen” i pensionssystemet.
Det förs partiledarsamtal om flyktingpolitiken och energiminister Ibrahim Baylan siktar på en uppgörelse om energipolitiken.
Men det finns skäl att söka breda uppgörelser på ännu fler områden. Tag bara den omdiskuterade frågan om vinster i välfärden.
Efter förra höstens val krävde Vänsterpartiet en utredning om vinster i välfärden för att backa upp den rödgröna regeringen.
5 mars tillsattes utredningen. Senast 1 november 2016 ska den presentera sitt slutbetänkande. Ett delförslag ska presenteras redan i november.
Men det gäller även att dessa förslag förankras och får stöd i riksdagen. Det räcker inte med att S, V och MP enas om vissa regleringar.
Som sagt: Den rödgröna trion har ingen riksdagsmajoritet.
Det krävs stöd från ett eller par av de borgerliga partierna för att få majoritet för förändringar i lagstiftningen.
Rimligen borde det finnas förutsättningar för konstruktiva samtal mellan regerings- och allianspartierna.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet har inget emot valfrihet och mångfald. Däremot vill de ha starkare regleringar och tydligare kvalitetskrav för att få bort avarterna och de oseriösa aktörerna, vilket borde intressera även de borgerliga.
Men frågan är om en sådan uppgörelse går att förena med Vänsterpartiets hårdare linje – och hur det i så fall går med Vänsterpartiets stöd till statsbudgeten.
Regeringschefen Stefan Löfven – liksom V-ledaren Jonas Sjöstedt – har ett och annat att fundera på medan utredningen pågår.
Sjöstedt vill gärna använda vinster i välfärden som ett stort politiskt stridsäpple. Men det parlamentariska läget ger inget stort handlingsutrymme.
Det kommer att krävas en bred uppgörelse om det ska bli någon form av ordning och reda bland alternativen i välfärdssektorn.