Man försöker utröna orsakerna till att aktierna i allt från japanska bilföretag till latinamerikanska bananfirmor rasar. Tv-sofforna fylls med experter och vanliga tyckare. Sannolikt är det en rad samverkande faktorer som ligger bakom raset.
I Europa har en rad länder - Grekland, Spanien, Italien, Portugal - stora ekonomiska problem. För att undvika haverier får EU och EMU göra brandkårsutryckningar. Det handlar om omfattande stödköp av statsobligationer och om direkta lån. När krisländerna ska spara krävs djupa ingrepp i välfärden, vilket kan få direkta politiska konsekvenser. Och Internationella valutafonden (IMF) ställer hårda krav för att bistå med pengar. I regel handlar det om privatiseringar och försämringar i välfärden. Regeln är ju att det är de mest utsatta, de som är i störst behov av ett solidariskt samhälle, som är de stora förlorarna när det ska sparas.
I USA hade politikerna i kongressen mycket svårt att komma överens. En huvudorsak till problemet är att de starkt högervridna medlemmarna i Tea Party-rörelsen motsätter sig skattehöjningar och kräver att den offentliga sektorn i USA ska minskas. Deras vision tycks vara en nattväktarstat. De militanta visade ingen kompromissvilja i samtalen i Washington och försenade uppgörelsen. På det sättet skadades tilltron till politikens förmåga att ta itu med de ekonomiska problemen. Att USA enligt ett kreditinstitut förlorat i kreditvärdighet är något som direkt kan kopplas till det republikanska partiets högerflygel.
Tea Party-rörelsen har också som mål att stoppa ett omval av president Barack Obama. Han är utsatt för ungefär samma typ av kampanj som företrädaren Bill Clinton. De båda demokraterna är innerligt avskydda av högerpolitikerna. Och kaoset kring budgeten har tveklöst skadat presidenten. Även många av hans anhängare är kritiska: "konflikträdd fegis" är en beskrivning av Obamas insatser under de ekonomiska förhandlingarna.
Obamas tal efter börsoron var inget försök att på djupet analysera den ekonomiska krisen. Istället försökte han slå fast att USA per definition alltid är en ekonomisk supermakt. Presidenten försökte spela rollen som en ekonomins Commander in Chief.
Ironiskt nog kan Standard & Poors nedgradering av kreditvärdigheten vara det som får Washingtons politiker att ta sig samman. I många medborgargrupper finns en tilltagande skepsis mot de valda politikernas agerande, att man ägnat sig åt lågt käbbel istället för att ta ansvar för nationen. Denna folkliga ilska kan få en del politiker att agera annorlunda, av ren självbevarelsedrift eftersom det är många viktiga val i USA i november 2012.