Var fjärde svensk journalist utsattes för hot eller trakasserier under 2016, enligt en undersökning från Göteborgs universitet. Högerextrema grupper och rasistiska motiv ligger bakom de flesta hoten. Risken för att hoten leder till självcensur finns där.
Antalet journalister krymper samtidigt stadigt. På fem år har 1 300 journalistjobb försvunnit på de svenska redaktionerna, samtidigt som antalet kommunikatörer stadigt ökar. Vem ska granska makten om redaktionerna blir allt mer anorektiska?
Misstron mot traditionella medier ökar. USA:s president Donald Trump har utnämnt granskande journalister till ”folkets fiender” och kallar besvärliga avslöjanden om hans ledarskap för ”fake news”. Alternativa sanningar frodas under hans auktoritära ledning.
I Polen har regeringspartiet Lag och rättvisa tagit kontroll över statliga medier och sparkar godtyckligt chefer inom public service som inte gör som regeringen vill.
I Ungern har en lika nationalistisk och auktoritär regim antagit medielagar som långsamt stryper den fria journalistiken. I dag finns nästan inga regeringskritiska tidningar kvar. Ungern är ett föredöme för Sverigedemokraterna. ”I sinom tid” ska partiet enligt riksdagsledamoten Kent Ekeroth ta kontroll även över svenska medier. De har redan stängt ute redaktioner de inte gillar från sina möten.
Turkiet har gått ännu längre. Efter det misslyckade kuppförsöket sommaren 2016 har 169 redaktioner stängts och över 100 journalister har satts i fängelse. President Erdogan kräver patriotiska journalister.
USA, Polen, Ungern och Turkiet är demokratiska länder som leds av allt mer auktoritära och maktfullkomliga ledare, som inte vill utsättas för kritisk granskning. Ännu värre är läget i diktaturer där ingen fri press är tillåten.
Sanna demokratiska ledare har däremot ingenting emot journalister. De inser värdet av att själva skärskådas på samma sätt som deras politiska motståndare granskas. De vet att de ska undvika att göra något som inte tål öppet dagsljus och det gör dem till bättre ledare. Journalistiken är en omistlig del i demokratibygget.
Men ska Sverige få behålla en fri och oberoende journalistik där många röster hörs krävs det att konsumenterna är beredda att betala för den. Att granska makten är inte gratis, det kostar tid och pengar att gräva fram skandaler. Det gäller även på kommunal nivå. Ska lokal- och länstidningarna finnas kvar under överskådlig tid behöver vi betalande prenumeranter.
Upplagorna för papperstidningar kommer med stor sannolikhet att fortsätta dala. Det är därför glädjande att se att betalningsviljan för digitala nyheter är hög. En annan förutsättning för den fria journalistiken i framtiden är att Sverigedemokraterna inte får något avgörande inflytande i hur landet styrs.