På tv-bilderna står en man i kostym och pekar på en väggkarta. Han jobbar för länsstyrelsen och pekar på den ryska reporterns begäran ut några av Gotlands 100 naturreservat.
Problemet är bara att inslaget, när det väl sänds på den ryska tv-kanalen NTV, inte alls handlar om naturreservat. I stället fogas det in i ett längre reportage om den militära upptrappningen i Östersjöområdet, och blir i dubbningen till ett utpekande av nya militära baser på Gotland.
Som journalistisk betraktat är det naturligtvis skrämmande ohederligt och i ärlighetens namn ganska tossigt. När jag först hörde talas om inslaget – som först avslöjades av Hela Hälsinglands ledarsida – hade jag svårt att hålla mig för skratt.
Det är dock ett skratt som fastnar i halsen – för även om det kan verka barnsligt så är det bara en del av en rysk desinformationskampanj som i hög grad angår oss; en del av den går ut på att sprida myter och propaganda om till exempel Sverige.
En annan, ännu farligare del handlar om att med svenska samarbetspartners och sociala medier som hjälp sprida myter i Sverige. Genom att sprida falska och osäkra uppgifter bidrar det till att destabilisera det svenska samhällsklimatet.
Det är naturligtvis inte fråga om propaganda i syfte att förbereda en rysk invasion, som man fruktade under det kalla krigets dagar. Det är en fråga om att på ett enkelt och billigt sätt skapa en mer gynnsam geopolitisk miljö för Ryssland att agera i.
Det låter kanske skrämmande när det kommer från vad som på diplomatspråk brukar betecknas som "främmande makt", men faktum är att varken avsikten eller metoden skiljer sig nämnvärt för hur en hel del politiska rörelser agerar i dag.
De vet att det de säger inte behöver vara sant eller ens trovärdigt – om de bara säger det tillräckligt många gånger, så kommer det till slut att få fäste och i alla fall så ett frö av tvivel: Vad är egentligen sant? Och kan man ens lita på något som någon säger?
Det sägs ofta att nätaktivisterna, trollen och de extrema hemsidorna är den politiska extremismens svans. Det är i själva verket tvärtom – de är extremisternas morrhår och nos, som bryter ny mark och vidgar gränserna för vad som är möjligt att säga utan att framstå som särskilt extrem.
När alla möjliga osannolika uppgifter cirkulerar på sociala medier framstår till och med det osanna som möjligt. Och när mord- och våldtäktshot har blivit vardagsmat framstår de extremister som bär kostym plötsligt som modererade och balanserade.
Just i fallet med den ryska desinformationen kallas det inte sällan på protester och på att det psykologiska försvaret ska stärkas. Visst måste man protestera, och visst skulle det kännas tryggare om man visste att svenska myndigheter var väl förberedda. Men den första och viktigaste försvarslinjen går faktiskt i vardagen.
Det är inte särskilt svårt att kolla upp de faktauppgifter man möter, eller kontrollera det en källa säger mot vad andra säger om samma sak. Det borde alla göra innan de delar någonting vidare på sociala medier
En sund, källkritisk hållning är faktiskt inte bara nyttig i forskningen eller journalistiken – den har en plats i fikarummet och vid datorn också. Där går den första, och enda riktigt pålitliga, försvarslinjen mot desinformation.
Det gäller utländsk desinformation i lika hög grad som inhemsk – och frågan är om vi inte borde byta ut den gamla krigsparollen "En svensk tiger" mot någonting mer anpassat för vår tid: En svensk tänker.