Tänk ändå så fel man kan ha
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Alltför sällan ser man några uppföljningar på hur väl dessa profetior sedan slog in. Men ett par har jag sett. Aftonbladets Lena Mellin hade lyckats särskilt väl. Av tio spådomar så hade hon bara misslyckats på en punkt. Hon trodde faktiskt att Vickan skulle gifta sig redan under 2009 med sin Daniel. Jisses vilken praktmiss ... Särskilt när hon lyckades pricka in en massa viktiga politiska händelser.
För egen del så satte jag mig ner och funderade över vad jag själv trodde inför år 2009. Och inte kan jag väl säga att jag var lika lyckosam som Lena Mellin. Det lilla jag kommer ihåg av vad jag trodde kan jag nog inte påstå att jag slog någon strike med. Nej, snarare var de nog ett kast i rännan.
Ett litet men nog så talande exempel. Reinfeldts walkover från svensk inrikespolitik under halvåret som EU-ordförande. Det trodde jag verkligen inte. En av Fredrik Reinfeldts stora styrkor som regeringschef har ju faktiskt varit hans ledarskap, kanske inte internt inom regeringen, men utåt mot väljarna där han till fullo tagit ansvar för hela regeringspolitiken. Men vad fick vi se. Jo en regeringschef som lämnar sina fackministrar vind för våg och som inte sluter upp vid deras sida när stormen börjar ryta. Nog hade Göran Persson sina sidor, och visst försvann han också från den inrikespolitiska arenan under sin tid som EU-ordförande, men när det behövdes så dök han upp och tog sitt ansvar. Det kunde fackministrarna lita på.
Den andra missen från min sida var att jag såg Fredrik Reinfeldt som en politiker som fokuserade på sakinnehåll och resultat och som satte det högt att inte fastna i gnäll och självömkan. Men där tog jag fel. För nog har Reinfeldt låtit gnällig och missnöjd på senaste tiden. Regeringen har inte kommit ut med sin politik, och svenska folket har inte förstått ... Och nu var det dags för honom att komma hem och reda upp. Undrar hur det skulle kännas som minister i hans regering att i princip få höra offentligt att de dåliga opinionssiffrorna beror på att du själv inte kunnat få folket att förstå politiken men att han nu ska komma hem och förklara så att folket inser storheten i den moderata politiken.
Men rekordet i självömkan står ju näringsminister Maud Olofsson för. Hon tycker sig se ett mönster av hårdare granskning och hårdare omdömen för att hon är kvinna. Nu råkar hon ju besitta två av regeringens viktigare ministerposter, och då är det inte främst rymdministerposten jag tänker på utan posterna som näringsminister och som vice statsminister. Då blir man granskad och med stor säkerhet kritiserad. Oavsett om du är kvinna eller man.
Den minister som borde ägna sig åt självömkan och sitta under korkeken och begrunda sitt öde är ju Göran Hägglund. Han har ju faktiskt anledning att vara nedstämd. I alla partiets profilfrågor har han fått se de andra allianspartierna köra över honom. Och i opinionsmätning efter opinionsmätning balanserar partiet på avgrundens brant. Men han vet vad som gäller. Bita ihop och inte klaga. Och det ska han ha all eloge för.