I mitt politiska universum har en attraktiv bubblare dykt upp: Normaldemokraterna. Till att börja med ställer partiet upp i kommunalvalet i Göteborg. En utgångspunkt är att ingen människa är normal. Ungefär var femte person i Sverige har en funktionsnedsättning. Själv har jag till exempel en synnedsättning och är onormal på flera andra sätt, befriande nog. Just nu kan jag nog bara komma ihåg ett normalt drag; jag har klippt ner pelargonerna efter vinterdvalan.
Funktionshinder finns i omgivningen, i miljön, och hindrar en stor grupp människor att vara delaktiga fullt ut i samhället. Normaldemokraterna vill att tillgänglighet görs till en integrerad del i all samhällsplanering, i alla politiska beslut. Som det är nu i det traditionella partilivet är funktionsnedsättning och funktionshinder tilläggsperspektiv som få partier har tänkt igenom på allvar. I stället lever en tycka-synd-om-mentalitet kvar som bottnar i att personer med funktionsnedsättningar inte fullt ut betraktas som medborgare.
Bristande tillgänglighet handlar om strukturell diskriminering vilket har en lång och mörk historia i Sverige. Jag behöver bara nämna Rasbiologiska institutet och den vilja som fanns att eliminera människor som inte bedömdes som normala. Samhället är planerat utifrån en idé om normalitet; att alla till exempel har full funktionalitet.
På individnivå hindras människor att nå sin fulla potential, att utvecklas. Då handlar Normaldemokraternas politik om mänskliga rättigheter och individuell diskriminering. Personer med funktionsnedsättningar lever med en ständig attityd av underskattning och undervärdering. De förväntas inte kunna bidra till samhället. Dessa attityder vill partiet ändra på.
Men, kanske du tänker, kom inte alldeles nyss ett regeringsförslag om att utöka diskrimineringslagen till att omfatta bristande tillgänglighet som en form av diskriminering?
Jo, det stämmer. Regeringen vill nu inför valet visa att den värnar mänskliga rättigheter. För en tid sedan kom också en strategi för hbtq-frågor från regeringen, mest skåpmat av åtgärder som redan är beslutade.
Och förslaget till förändring av diskrimineringslagen är tandlöst. I sig innebär diskrimineringslagen inga generella åtgärder utan det är upp till enskilda personer att driva ärenden i domstol. Visst kan prejudicerande domslut till förmån för diskriminering på grund av bristande tillgänglighet medföra att det generella tillgänglighetsarbetet drivs på.
Men domslut till den enskildes nackdel – domstolen finner att diskriminering inte skett – kan i stället sakta ner det redan i princip stillastående tillgänglighetsarbetet ytterligare. Minns att 2010 var utsett till det år så hela Sverige skulle vara tillgängligt. Men självklart är det bra att individen kan söka och förhoppningsvis få upprättelse när hen diskriminerats.
Det stora problemet med regeringens förslag är att det inte gäller verksamheter med färre än tio anställda. Här har regeringen varit tillmötesgående mot näringslivet. För övrigt var näringslivets branschorganisationer negativa till förslaget i remissrundan.
Om en jämför det med exempelvis diskrimineringsgrunden etnisk tillhörighet, så är det förbjudet att diskriminera på etnisk grund, avsett antal anställda. Lagförslaget är alltså inte konsekvent. Dessutom har 93 procent av företagen i Sverige färre än tio anställda, enligt Statistiska centralbyrån.
Som Normaldemokraternas partiordförande Anders Westgerd uttryckte det: Regeringen ger dubbla budskap. Det är inte ok att diskriminera samtidigt som det är ok.