Just nu står det och väger i svensk politik. Ska svenska folket köra vidare på Reinfeldtspåret och göra honom till en ny Erlander, eller ska folket satsa på socialdemokraternas nya kille och återgå till den gamla invanda sosselunken?
Visst. Reinfelt kan lämna över till Borg. Några av de små borgerliga partierna kan göra ett försök att slå sig fria när de kommit så närma galgbacken att bödelns svarta huva syns. Rosornas krig kan utveckla sig till ett sossekongresskaos framåt våren.
Men det jämna läget gör att partierna med all rätt är nervösa. Och nervositet gör dem till opinionsföljande, inte opinionsbildande.
En hel del taktiserande ligger bakom partiernas oförargliga uppsyn. Framförallt att borgerligheten håller så låg profil i frågan om vinster i välfärden.
Önskedrömmen för borgerligheten är en socialdemokrati som inte bara säger nej till vinster i välfärden, utan också vill inskränka valfriheten. De ser gärna att socialdemokraterna nu får steka i sitt eget flott. Då kan Alliansen få en medelklassmobiliserare, en fråga som laddar plus hos storstadsväljare och andra som vant sig vid valfrihet och tror på marknadskrafternas förmåga till effektivisering.
Det borgerliga taktiserande riskerar dock att låta scenen tas över av nostalgiker och statskramare.
Vi får inte glömma sakfrågan, nämligen att sänka tröskeln mellan medborgarna, servicebrukarna, och leverantörerna, att politikernas uppdrag är att duka bordet åt oss, se till att kvalitetssäkra men framförallt erbjuda oss chans att rösta med fötterna om det inte passar så att vi aldrig riskerar bli inlåsta med en ogin leverantör som tar våra egenartade krav på allvar.
Det är också därför, tror jag, som den socialdemokratiska partiledningen gärna ser att det blir en strid om vinstförbud i välfärden. De föreställer sig att det är bättre att detta leder fram till ett kongressbeslut där de åker på stryk i vinstfrågan, hellre än att kongressen ger sig på att inskränka valfriheten, skrota friskolor och dra åt konkurrensmöjligheterna inom vård och omsorg kommer upp.
Eller att något kryptiskt "non-profit" skrivs in i programmet. Om det inte finns ett vettigt svenskt ord på verksamheten, hur ska den då kunna förankras bland väljarna?
Jag kan förstå taktiserandet. Men efterlyser samtidigt en mer djupgående ideologisk diskussion om vad det här handlar om. Det duger inte att säga att vinster i välfärden inte går att förbjuda, det måste finnas ett gediget försvar av vinsttänkandet. Att det är bra om de som gör vettiga saker också tjänar pengar på det.
Socialdemokratin bör inte rikta in sig på att främst kritisera vinstuttaget ur välfärden, så vitt det inte bygger på bluff och båg, taskig kvalité och dåligt jobb. Socialdemokratin bör rikta sin upprördhet över att skattebetalarnas pengar inte används effektivt, som när skolor år efter år producerar funktionella analfabeter, eller upprätthåller ett polisväsende som inte kommer åt buset.
När jag en gång i tiden gick en marxistisk utbildning i Göteborg fick vi en rejäl genomgång av den politiska ekonomins grunder. Och jag minns hur vi diskuterade vad som skulle hända med "profiten" under socialismen. Skulle den finnas kvar?
Ja, sade den högt uppburne marxistiska föreläsaren. Profiten kommer att finnas kvar, men den kommer att heta något annat. Så låt oss nu tränga igenom den taktiserande dimman och diskutera sakfrågan på djupet.