Investeringar är ett utmärkt sätt att bekämpa krisen och samtidigt bygger man Sverige starkt för framtiden. Men efter att ha granskat rätt många regeringsutspel och jämfört med vad de verkligen menar, så vet jag att man inte ska tro på det PR-stinna schlingmannska ordflödet vid mediepresentationerna.
Det visade sig vara en god utgångspunkt också denna gång. Men den som först uppmärksammade, att det var nåt lurt med de där 55 miljarderna var Aftonbladets Lena Mellin, som för ovanlighetens skull var på hugget också mot regeringen. Likt en Joe Labero, trollar regeringen med miljarderna, skrev hon.
Så vad handlar då detta om? Enligt regeringspromemorian "Jobb- och tillväxtsatsningar: 55 miljarder till järnväg" som utspelet baseras på, ämnar regeringen satsa 55 miljarder på järnvägen. Ostlänken, som ska möjliggöra snabbtåg mellan Stockholm och Linköping, ska byggas, liksom dubbelspår på delar av sträckan Göteborg -Borås. Anslagen till drift och underhåll ökas.
Den svenska järnvägen har i tjugo års tid stått på svältdiet, underhållet har eftersatts och kapaciteten är på många sträckor för liten. Visserligen är det inte endast en resursfråga, utan också en organisationsfråga. Järnvägen är så nära ett naturligt monopol man kan komma. Det går inte att köra mer än ett tåg på ett stycke spår samtidigt, så det säger sig självt att man inte kan skapa någon verklig konkurrens. Oavsett hur många operatörer som man anlitar. Risken är istället att man får problem med effektiviteten. Men denna och andra farhågor brydde inte konkurrensivrarna sig om när de satte tänderna i det svenska järnvägssystemet. För dem är konkurrensprincipen alltid överordnad effektivitetsprincipen.
Resultatet har blivit ständigt försenade tåg, eftersatt underhåll och att pengar som skulle kunna användas till investeringar istället läcker ut i form av vinster och kontraktstvister med privata entreprenörer. Dessa problem angrips inte i regeringspromemorian. Men mer pengar till drift och underhåll bör ändå kunna göra så att tågen börjar gå i tid. Alltså utmärkt.
Men så var det, det där med att läsa det finstilta, inte bara rubrikerna. Gör man det så framkommer, att detta inte är något som ska göras nu. Regeringen lovar åtgärder som deras efterträdare och efterträdares efterträdare ska genomföra. Merparten av dessa 55 miljarder ska nämligen betalas först om många år. Nästa år blir det inga pengar alls extra till underhåll och drift. Först därefter ökas dessa anslag. Ostlänken ska inte stå klar förrän 2028, sträckan Göteborg-Borås ska "preliminärt" påbörjas 2020. Vidare, 55 miljarder låter mycket. Men utslaget på femton år, handlar den storslagna satsningen om drygt 3,5 miljarder per år - mindre än en promille av BNP i dagsläget. Därtill bygger man inte för att klara de höghastighetståg som med all sannolikhet kommer att behövas om tåget ska bli ett attraktivt alternativ till flyget. Därmed bromsar man utvecklingen under kanske så lång tid som ett sekel.
Istället borde man sätta igång omedelbart. Men det skulle kräva lånefinansiering, och det låter sig inte göras med dagens fyrkantiga ekonomiska tänkande. Plus och minus ska gå ihop. Kosta vad det kosta vill. Det är en doktrin som är irrationell i normallägen, men dumdristig i ekonomiska kriser. Det är nu som man ska låna till investeringar. De låga statsskuldsräntorna gör att det praktiskt taget är gratis för staten att låna. Men det anses viktigare att statens finanser går ihop nu än att man investerar idag för att öka tillväxten imorgon, så att statens finanser blir bättre i övermorgon. Ökade investeringar skulle också kunna sänka arbetslösheten: ökar man investeringarna med en procentenhet av BNP, faller arbetslösheten med omkring en procentenhet. En stor satsning på investeringar skulle alltså vara helt rätt, ur många synvinklar.
Regeringens tågsatsning är visserligen bättre än inget. Men det är en missad chans. Regeringen borde framtidssäkra stambanan genom att bygga för höghastighetståg och den borde tidigarelägga de stora investeringarna genom att lånefinansiera järnvägsutbyggnaden. Det hade kunnat göras utan att äventyra statsfinanserna. Samtidigt hade krisen kunnat lindras, arbetslösheten pressas tillbaka, Sveriges konkurrenskraft stärkas. Men istället skjuter regeringen det på framtiden. För med dagens ekonomiska tänkande, vars brister blir så tydliga just ifråga om järnvägen, har vi inte råd att bekämpa krisen, vi har inte råd att sänka arbetslösheten och vi har inte råd att öka konkurrenskraften genom bättre järnväg. Frågan är om vi kommer att ha råd att göra något av detta i framtiden om vi inte gör det i dag?