Den 31 maj 2005 skrev jag en tack-och-hej-ledare på denna sida.
Efter femton år som är politisk chefredaktör lämnade jag Piteå-Tidningen för motsvarande befattning på Norrländska Socialdemokraten i Luleå. Jag skrev om hur väl jag trivts på PT – med bygden, läsarna och arbetskamraterna – och hur mycket jag lärt mig.
Då trodde jag att det var min sista text på PT:s ledarsida. Men ödet ville annorlunda. Den 27 juli 2015 kom det förfärliga beskedet att PT:s politiske chefredaktör Bengt-Urban Fransson gått bort under en semesterresa i Spanien, bara 46 år gammal.
I det svåra läget, när PT stod utan egen politisk chefredaktör, kändes det självklart att meddela att jag och NSD var beredda att bidra med material om PT behövde hjälp. Lars V Granberg, PT:s dåvarande styrelseordförande, nappade på erbjudandet – och från och med 1 september 2015 började jag på nytt att medverka regelbundet på sidan 2 i Piteå-Tidningen.
Från början var det tänkt som ett kortare övergångsarrangemang. Men efter en tid bestämde sig PT för att lägga rekryteringen av ny politisk chefredaktör på is – och sedan har jag fortsatt att leverera ledare till PT fyra dagar i veckan. I höstas bestämde sig emellertid Piteå-Tidningens styrelse för att inleda rekryteringen av en ny ledarskribent och nu är den processen i sitt slutskede – och då är det dags för mig att ännu en gång lämna rollen som ledarskribent i PT.
Det hann bli en hel del texter även denna gång – i runda slängar 450 ledare sedan hösten 2015. När jag bläddrar i alla dessa artiklar upptäcker jag att de inte sällan har handlat om det nya politiska landskapet i Sverige.
"Blockpolitiken har nått vägs ände", konstaterade jag exempelvis i en ledare på sidan 2 15 juni 2017.
Det är också mitt budskap denna dag i slutet av mars det viktiga valåret 2018.
Det är klart att partierna ska dra upp skiljelinjer och tydliggöra sina egna ståndpunkter om skatter, arbetsrätt och annat. Men opinionsmätningarna ger ett klart besked.
Inget av de traditionella blocken är i närheten av något som liknar en egen majoritet. Därför gäller det att ha en beredskap för att samarbeta i nya former och konstellationer.
Den gångna mandatperioden har dessutom visat att partierna kan samarbeta och nå mycket goda resultat när de väl bestämmer sig för det.
Under de senaste fyra har den S-ledda regeringen och hela eller delar av alliansen gjort upp om bland annat energipolitiken, försvaret, det finanspolitiska ramverket, miljömålsberedningen, flyktingpolitiken och den nya mediepolitiken. Uppenbarligen har inte heller svensk ekonomi eller arbetsmarknad tagit skada av dessa samarbetslösningar. Tvärtom.
Arbetslösheten har minskat och sysselsättningen har ökat under hela mandatperioden. Tillväxten är god och statsfinanserna stabila, vilket skapar utrymme för reformer och större satsningar på välfärden.
Det borde vara en vägledning för framtiden.
Det är inte ytterkantspolitik och högljudd retorik som är framgångsreceptet för Sverige. Vägen framåt ligger i att formulera breda kompromisser i den politiska mittfåran. Dagens politiker måste vara lika modiga som liberalen Nils Edén och socialdemokraten Hjalmar Branting när de bröt ny mark och gjorde gemensam sak för 100 år sedan.