När sjuksköterskorna på vårdavdelning 33 för en tid sedan slog larm om att sjuksköterskebristen äventyrade patientsäkerheten så kunde det ha passerat som ytterligare ett nödrop i landet från personalhåll över den arbetssituation som blir effekten av personalbrist. Men den här gången nådde larmsignalerna fram och på torsdagen möttes personal och landstingsföreträdare. Resultatet av mötet blev en överenskommelse om att en riskanalys skulle göras och att tre vårdplatser ska dras in under tiden som riskanalysen görs. Ytterligare neddragningar kan bli aktuella om detta motiveras av rådande bemanningsläge.
Sjuksköterskan Maria Erixon, en av de som fick chansen att träffa Kent Ögren, säger i en kommentar till NSD: ”Det här var vad vi hade ambition att uppnå och så långt vi kunde komma nu. Men det här är bara början. Det måste till en långsiktig lösning.” Hon har så klart rätt. Detta är en nödlösning, och problemen med personalbrist får inte bli att landstinget kapitulerar och gör neddragningar av vårdplatser.
Den personal som nu fick chansen att träffa landstingsledningen var nöjda med att de äntligen lyssnade på vad de har att säga. Men det ska inte behöva gå så här långt. Kent Ögren har rätt när han konstaterar: ”Det ska ju inte nå nivån där jag och Mats är egentligen. Så något har helt klart blivit fel.” Något har verkligen gått fel när vårdpersonalen ska behöva ta till storsläggan på detta sätt för att någon ska lyssna. Varningarna från personalen borde ha tagits på allvar långt tidigare, och frågan skulle aldrig ha hamnat på högsta politiska nivå på det sätt som nu skedde. Verksamhetscheferna borde ha lyft frågan uppåt i organisationen och tagit strid för verksamheten om de inte blivit lyssnade på. Har de gjort det och inte fått gehör högre upp i organisationen är det ytterst allvarligt.
När blivande landstingsrådet Maria Stenberg var ute under valrörelsen pratade hon ofta att landstinget måste vara en attraktiv arbetsgivare om man ska vara konkurrenskraftig när man rekryterar. Då kan man inte låta personalen jobba enormt mycket övertid och slå knut på sig själva för att rädda verksamheten. Faran blir, precis som sjuksköterskorna på avdelning 33 slog larm om, att patientsäkerheten till slut äventyras. Även innan läget blir så akut har det gått för långt när personalen sliter så hårt att de går på knäna och till slut kämpar för att hålla näsan ovanför vattenytan.
Det är nu dags att landstinget verkligen tar tag i de problem som sköterskorna på 33:an larmar om. Det är upp till bevis för Kent Ögren och Maria Stenberg. Ska landstinget i Norrbotten kunna rekrytera den personal som behövs måste man bli en mönsterarbetsgivare. Nu är det bara att sätta högsta prioritet på detta. Det har medborgarna i Norrbotten rätt att kräva.