Det gnälls om att partierna är alltför lika varandra. Att vi behöver större skillnader mellan socialdemokraterna och moderaterna, exempelvis. Då kommer partier som Sverigedemokraterna inte att ha samma framgångar.
Visst. Om moderaterna återgick till att kräva systemskifte och socialdemokraterna tog upp kampen för löntagarfonder, då skulle vi återfå de klassiska motsättningarna i politiken. Som det var på farfars tid.
Ett förslag i den riktningen kom ändå från Enna Gerin och Daniel Suhonen på DN-debatt häromdagen. Temat är att det blåser vänstervind och att socialdemokraterna kan fiska upp en vänstermajoritet i kommande val om de driver en radikal linje, typ:
”Häv överskottsmålet och satsa på kraftfulla investeringar för att åstadkomma en riktig sysselsättningsökning. Begränsa vinstläckaget ur välfärden, höj pensionerna. Ta tillbaka två jobbskatteavdrag och satsa på höjda statsbidrag till kommunerna.”
De föreslår således något som inte ens vänsterpartiet vågar formulera rätt ut. Och när de släpar hem modesta dryga 5 procent tyder det knappast på att detta är vad väljarna vill ha?
Men är det då inte annorlunda om socialdemokraterna driver dessa frågor? De har ett helt annat förtroendekapital än de avmastade kommunisterna, vars trovärdighet att skapa en bättre värld motsvarar den som en seriemördare som vill starta förskola har?
Frågan är då varför socialdemokraterna har så högt förtroendekapital? Är det för sina politiska äventyrligheter? Eller för att de varit rätt betonggrå i sin politiska gärning? Att de hellre installerat vatten och avlopp än försökt föra mänskligheten till ett socialistiskt Nirvana?
Dessutom kan vi fråga oss vilken slags vänstervind som egentligen råder. Att det är en förändring i tidsandan, där har Enna Gerin och Daniel Suhonen helt rätt i. Därför är deras artikel viktig. Jag kan också dela deras uppfattning om att etiketten kan vara ”vänster”. Men i så fall just inom citationstecken.
Helt klart är att det parti som mest av alla kallar sig vänster – vänsterpartiet – inte har några större framgångar. Visst kan vi se drygt 3 procent för Feministiskt Initiativ för en ”vänsterframgång”, men vinden var i så fall inte tillräckligt stark för att bära in i riksdagen.
Däremot är det ett tecken på att många väljare med hög kognitiv förmåga vill ha förändring och längtar framåt. Liksom de som saknar de kognitiva instrumenten för att förstå förändringarna och som längtar tillbaka.
Som sagt. Det är en slags vänstervind. Som fångats upp av bland annat Sverigedemokraterna. Och som visar att vänster också kan vara tro på statliga regleringar, nostalgi, tanken att vi ska hålla oss för oss själva i vårt frimodiga Folkhem, att det var bättre förr, att livet är orättvist. Och att den urbana eliten - som diskuterar genus och trivs i den globaliserade dynamik som världen erbjuder - bör dra åt pipsvängen.
I den terrängen ska socialdemokraterna orientera sig. Frågan är om inte partiet ändå gör rätt i att inte ta ut svängarna alltför mycket. Ta det lugnt, gråsossar!