Synder som lever kvar
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
- Har du en riktigt bra whisky?
- Visst. Vad sägs om en Lagavulin, 16 år vällagrad single malt, säger bartendern och pekar på flaskan.
- Har du ingen yngre? frågar kardinalen besviket.
Roligt?
Beror på om man är katolik eller inte. Skämtet är ett exempel på hur ramen för vår förståelse av katolska kyrkan förändrats på ett sätt som ingen kommer att kunna förändra på mycket lång tid. Hur än katolikerna vänder sig så kommer de att antingen möta misstänksamma blickar eller få frågan körd i ansiktet: vad är det ni håller på med?
Förr såg vi en gullig polsk påve, som visserligen ansåg det syndigt att äta p-piller och göra abort, men som ändå var lite sagofarbror, när katolicismen kom på tal. Eller så den katolske prästen Ralph de Bricassart (spelad av Richard Chamberlain) i filmen Törnfåglarna. Eller mässorna på Sankt Petersplatsen (numer St Pedofilplatsen). Men nu har inramningen förändrats och av detta kan vi lära oss en hel del.
För det första gäller det att ha en bra omvärldsbevakning så att skandaler av den här typen tidigt identifieras som farliga för det egna varumärket. Det krävs en organisation med öppenhet där varningssignalerna går fram tydligt till ledningen. Och att dessa törs agera offensivt innan medierna får taket att rasa in. Den politiska kyrkogården är full av folk som fallit därför att de inte tog krissignalerna på allvar. För det andra så krävs det en krisberedskap där man inte släpar fötterna efter sig utan snabbt gör en sk "pudel" och visar att problemen tas på allvar. Ungefär som när Ikea hotades av Ingvar Kamprads nazistiska förflutna. Han krånglade inte till det utan bad om ursäkt och såg därmed till att kritikerna aldrig kom ut på banan. För det tredje krävs ett långt och mödosamt arbete med att åter bygga upp varumärket igen. Massor av stora organisationer har erfarit hur segt det är att tvätta bort smutsen från en riktig skandal. McDonalds har jobbat länge med sina problem, liksom Shell och Chiquita.
Ett annat mer närliggande problem är kombinationen Mona Sahlin och Toblerone. Trots att det var 15 år sen så lever detta kvar. För några är det ett exempel på den svenska ankdammen, medan andra försöker hålla liv i historien genom att påpeka att hon handlade mycket mer än några chokladbitar.
Att Tobleronehistorien lever kvar beror på flera saker. Det finns naturligtvis politiska intressen som vill framställa Mona Sahlin som oduglig för statsministeruppdraget. Det är också många som kopplar samman sin ovilja mot kvinnor, Stockholmare, förnyare och sossar med Mona och därmed Toblerone. Kontokortsskandalen blir en markör för en allmän ovilja.
Slutligen finns det alltid ett behov av någon politiker att förakta. Några är förbannade på centerpartiets Maud Olofsson, andra går igång på Sven Otto Littorin och några som sagt Mona Sahlin.
Det socialdemokrater får fundera över är hur de ska bemöta Mosa Mona-snacket i valrörelsen. I grunden handlar det nog om att försöka mer förstå den psykologiska statusen på folk som bär den här typen av förakt. De kommer som alla andra som har en bestämd ståndpunkt att hela tiden leta efter bekräftelse på att deras Monaförakt är riktigt. Det enda som kan ändra på detta är ett långsiktigt bearbetande av folks attityder, där fakta spelar roll, men framförallt människors uppfattning av verkligheten. Kanske är de opinionsundersökningar vi ser ett besked om att folk föredrar en slarvig Mona med kontokortssynder än en rekorderlig skötsam basketkille som är i full fart med att fördärva den svenska välfärdsstaten.