Det har gått bra för a'Margot från Kåge, en mil norr om Skellefteå. Dottern till sågverksarbetaren Manfrid Wallström och sömmerskan Lydia Wallström Sundberg har gjort en imponerande karriär. 1994-98 var hon statsråd i Ingvar Carlssons och Göran Perssons regeringar. 1999 tog hon klivet in i EU-kommissionen, där hon var verksam till 2010. Därefter följde en period som FN:s särskilda representant kring frågor som rör konfliktrelaterat sexuellt våld.
Få svenskar har lika stor utrikespolitisk erfarenhet och kompetens. I oktober 2014 – efter maktskiftet i svensk politik – utsågs Wallström föga överraskande även till utrikesminister i den rödgröna regeringen.
På kort tid har hon etablerat sitt och Sveriges engagemang för kvinnors rättigheter som en viktig fråga i den internationella debatten 2015 utsågs Wallström till en av årets främsta globala politiska tänkare i den ansedda amerikanska tidskriften Foreign Policy. Wallström återfinns på tidningens tio-i-topplista i kategorin ”beslutsfattare” och uppmärksammas för just Sveriges feministiska utrikespolitik.
Hela Sverige kan vara stolt över att ha en utrikesminister som hörs i världen och är känd för sitt engagemang för demokrati, fred, jämställdhet och mänskliga rättigheter (begrepp som har stark uppbackning i hela det politiska systemet i Sverige). Men det är tydligen ändå något med Wallström som provocerar landets borgerlighet.
Gång på gång hamnar hon i den borgerliga skottgluggen. Allianspartierna har vräkt in KU-anmälningar mot Wallström.
Vad det är som irriterar borgarna så till den milda grad är svårt att förstå. I grunden finns ju bred enighet kring Sveriges syn på problemen i Mellanöstern, vapenexporten till diktaturer och de flesta utrikespolitiska frågor. Till exempel blir det jättekonstigt med de många borgerliga påhoppen mot Sveriges kandidatur till FN:s säkerhetsråd.
Officiellt har den stöd från allianspartierna. Men likafullt pågår ett borgerligt krypskytte mot kandidaturen.
Europaparlamentarikern Christoffer Fjellner (M), riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson (L), Expressens Anna Dahlberg och Dagens Nyheters Johannes Åhman är bara några av de borgerliga opinionsbildare som tagit till orda.
Det känns som att borgarna inte unnar Sverige en framgång i omröstningen om platsen i FN:s säkerhetsråd bara för att utrikesministern är sosse. Det är ingen kvalificerad gissning att tongångarna varit annorlunda om Carl Bildt (M) fått fortsatt förtroende som utrikesminister och stått i spetsen för kandidaturen. I sak finns under alla förhållanden goda skäl för Sveriges kandidatur. För små länder är det – trots FN:s alla fel och brister – bra att ibland kunna ta plats i säkerhetsrådet och driva sina hjärtefrågor.
Det har Sverige även gjort tre gånger sedan FN:s bildande: 1957–58, 1975–76 och 1997–98. Det har gått ungefär 20 år mellan varje tillfälle. Med andra ord känns det som att det är Sveriges tur i år igen.
Utgången är dock inte given. Konkurrensen är tuff. Italien och Nederländerna kandiderar till samma plats. Därför finns inga garantier för att Sverige når ända fram. Men det vore dumt att inte försöka ge Sverige som nation större inflytande i FN-maskineriet.
”Vi är den sjätte största bidragsgivaren till FN. Självklart ska vi vara med och påverka i FN:s högsta beslutande organ”, sa Margot Wallström under lördagens besök i Piteå.
Den ambitionen borde dessutom vara överordnad det inrikespolitiska käbblet.
28 juni avgörs vem som får platsen i säkerhetsrådet i en sluten omröstning i FN:s högkvarter i New York. Jag håller tummarna för Sverige – och för a'Margot från Kåge.
Det skadar inte med en dos feministisk utrikespolitik i säkerhetsrådet.