Det var med ett leende på läpparna jag läste ledarsidorna i de borgerliga tidningarna under onsdagen. Sällan har jag sett så många magsura kommentarer om en framgång för Sverige på de internationella arenorna.
Det handlar givetvis om att Sverige valts in i FN:s säkerhetsråd för perioden 2017-18. Det stämmer inte överens med högerns världsbild att personer som Margot Wallström och Stefan Löfven lyckas med sådant. Enligt den enkelspåriga borgerliga retoriken består ju regeringen bara ett gäng inkompetenta politiker som inte klarar av någonting.
Men det kanske är dags att släppa den enkla retoriken och börja diskutera inrikes- och utrikespolitik i mer sakliga banor nu. Faktum är att regeringen Löfven kan notera flera framgångar på det inrikespolitiska planet – till exempel de breda överenskommelserna om försvaret, migrationspolitiken, kampen mot terrorhoten och energin. Noterbart är dessutom att kurvorna för både ekonomi och arbetsmarknad pekar åt rätt håll. När det gäller utrikespolitiken är dessutom Margot Wallström sedan länge en stark och respekterad röst i världen och Europa.
Det blev en upprörd debatt i den svenska ankdammen när Wallström stoppades att tala vid Arabförbundets toppmöte i Kairo 2015 sedan hon kritiserat bristen på demokrati och mänskliga rättigheter i Saudiarabien. Moderaternas Karin Enström var en av dem som gick i taket. Men kritiken mot Saudiarabien ökade bara respekten för Wallström på den internationella arenan. I den konservativa brittiska tidskriften Spectator skrev Nick Cohen att Wallström var både rakryggad och principfast. Samma år utsågs Wallström även till "en av årets främsta globala politiska tänkare" i den amerikanska tidskriften Foreign Policy.
Det finns fortfarande borgerliga opinionsbildare som raljerar med regeringens feministiska utrikespolitik. Men fler och fler börjar förstå att kampen för jämställdhet och kvinnors rättigheter är en av de viktigaste beståndsdelarna i bygget av en bättre värld. Det är perspektiv som definitivt kommer att behövas i både FN:s säkerhetsråd och fler internationella sammanhang.
OECD:s biståndsorgan DAC konstaterade i en rapport häromåret att kvinnor i fattiga länder investerar dubbelt så mycket som män i lokalsamhället och den egna familjen.
Av varje tjänad hundralapp åter investerar kvinnor 90 kronor. Männen återinvesterar bara 30–40 kronor. Det säger något om vikten av mer feminism och jämställdhet i utrikes-, säkerhets- och biståndspolitik.
Självfallet blir det ingen enkel uppgift att få genomslag för de svenska idéerna i säkerhetsrådet. Det finns andra medlemmar med en annan agenda.
Men vad ska vi göra? Lägga oss ned och dö? Sluta tro på politikens och diplomatins möjligheter att påverka? Nej! Ingen kan göra allt. Men alla kan göra något.
Historien borde ha lärt oss att även människor från ett litet och miltärt alliansfritt land i norra Europa kan spela en roll i stora världen.
Minns Dag Hammarskjöld, Folke Bernadotte, Alva Myrdal, Olof Palme, Anna Lindh, Hans Blix, Carl Bildt och Jan Eliasson.
Nu är det Margot Wallström som bär stafettpinnen vidare – och hon gör det på ett starkt och övertygande sätt.