Jag har gått omkring ett par dagar och grubblat på söndagens panelsamtal i P1:s ”God morgon, världen!” Både Maria Ludvigsson, Svenska Dagbladet, och Anna Herdy, Flamman, var direkt avvisande till den svenska kandidaturen till FN:s säkerhetsråd. För mig lät deras argument bara konstiga och uppgivna. Som nation och politiskt engagerade människor ska vi givetvis använda oss av den verktygslåda som finns för att påverka världen.
FN är i dag den organisation som står till buds för att skapa någon form av civiliserat umgänge – fred och samförstånd – mellan världens alla nationer. När FN grundades 1945 ingick bara 51 länder i gemenskapen. Men i dag uppgår antalet medlemsländer till hela 193. Det betyder att FN är en organisation som med rätta kan betecknas som ett världssamfund.
Det betyder inte att FN är fel- eller fläckfritt. Vi kan diskutera de permanenta medlemmarnas ställning, byråkratin och mycket annat. Men för den som vill knyta världens människor och nationer närmare varandra är FN den plattform som finns – och de facto gör en hel del. Inom ramen för FN har byggts upp en rad underorgan som spelar stor roll.
Några exempel:
UNCHR medverkar till att skydda och hjälpa människor som tvingas fly undan krig, konflikter eller förföljelse.
Unicef gör stora insatser för utsatta barn i världen.
ILO agerar blåslampa för att förbättra arbetsvillkoren i de mindre utvecklade medlemsländerna.
Det är ett arbete som gör skillnad – och faktiskt gör världen en aning bättre. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter har blivit till en sorts universell ledstjärna för hela jordens befolkning. Det känns dessutom både rimligt och logiskt att Sverige (liksom andra medlemsländer) använder sig av de möjligheter som finns för att påverka utvecklingen – till exempel via säkerhetsrådet.
Det är – för att återvända ett argument från folkomröstningen om EU 1994 – bättre att göra sin röst hörd vid sammanträdesbordet än att inte göra det.
Det gäller i synnerhet för ett land som Sverige som är en av de absolut största bidragsgivarna till FN-maskineriet. Vi ska självfallet vara med och påverka hur de pengarna används. Under FN:s 71-åriga existens har Sverige även tagit plats i säkerhetsrådet några gånger. Det har gått ungefär 20 år mellan varje tillfälle. Senast var 1997-98. Därför känns det som att det börjar vara dags igen.
Det är sant att Sverige är ett litet land. Men vi ska inte underskatta vår betydelse. Sverige har länge varit en respekterad röst i världen.
Ingvar Carlsson var en pådrivare för FN:s barnkonvention 1989. Jan Eliasson har medlat i några av världens värsta konflikthärdar.
Hans Blix basade över FN:s specialkommission för Iraks nedrustning. Margot Wallström har lyft FN:s arbete mot sexuellt relaterat våld i krig.
Omkring 80 000 svenskar har deltagit i FN:s fredsbevarande operationer runtom i världen. Just nu medverkar 250 svenskar i den fredsbevarande insatsen i Mali. Även ett litet och militärt alliansfritt land i norra Europa kan spela en roll i stora världen.
Därför behöver Sverige verkligen inte sticka under stol med sin kandidatur till säkerhetsrådet.
Tvärtom. Med sin uttalat feministiska utrikespolitik kan Sverige medverka till att lyfta nya, viktiga perspektiv i världssamfundet.