Under vintern och våren har statsminister Stefan Löfven talat mycket om den framgångsrika nordiska modellen. Det gör han alldeles rätt i.
Generell välfärd. Kollektivavtal. Samverkan mellan företag, politik, fack och akademi. Det är ett recept som har gett Sverige och övriga Norden såväl tillväxt som mer jämlikhet.
Löfven är inte ensam om hylla denna samhällsmodell. President Barack Obama brast ut i rena lovsången när de nordiska statsministrarna besökte Washington. Han framhöll att det typiska nordiska samhället präglas av pålitlighet, jämställdhet, generositet, ansvarstagande och individuell lycka.
”Var mer som skandinaverna!”, manade den amerikanske presidenten och framhöll Norden som ett föredöme.
Det är inget okontroversiellt uttalande i lågskattelandet USA.
”Uppenbarligen är han inte bekymrad över att bli stämplad som socialist”, skriver nyhetsbyrån AP.
Det är nämligen så som den amerikanska Tea Party-rörelsen och högern ser på Sverige, som ett avskräckande socialistiskt experiment.
Men Sverige behöver verkligen inte skämmas för sina resultat. Den blandekonomiska mixen funkar.
Landet har visat att en generös och välutbyggd välfärdspolitik inte är ett hinder för privata företag, driftiga entreprenörer och tillväxt.
I sitt tal nämnde Obama svenska framgångsexempel som popgruppen Abba, producenten Avicii och musiktjänsten Spotify.
Det är ingen tillfällighet. Det finns förklaringar till att lilla Sverige utvecklats till en av världens främsta musikexportörer. En stark samhällelig infrastruktur – den kommunala musikskolan, bra engelskaundervisning från tidig ålder, god tillgång till datorer och ett välutbyggt bredbandsnät – har gjort det möjligt för fler att utveckla sina talanger och färdigheter.
Rättvisan har helt enkelt varit produktiv.
Men märk väl: Denna samhälls-modell förutsätter att vi är beredda att betala relativt höga skatter. Det kostar att ha generell välfärd.
Det är emellertid en investering som betalar sig både för enskilda individer, samhället och för det privata näringslivet. Fler människor får chansen att förverkliga sina drömmar och livsprojekt, vilket i sin tur är bra för tillväxt och ekonomisk utveckling.
Välfärdspolitiken är inte heller till skada för Norden i den globala konkurrensen. I den internationella organisationen World Economic Forums årliga granskning av ländernas konkurrenskraft placerar sig de nordiska länderna alltid högt.
På 1980-talet dömde den svenska högern ut denna samhällsmodell. Det talades om att ”den ofantliga sektorn” och arbetsrätten hämmade utvecklingen. Det skulle inte vara möjligt att ha höga skatter och samtidigt en stark tillväxt, sa förståsigpåarna. Men 2016 fortsätter den svenska samhälls-modellen att leverera nya jobb, god tillväxt och ökande investeringar. Till och med Obama är imponerad.
Göran Perssons klassiska liknelse på partikongressen 2000 håller än:
”Tänk er en humla. Med sin alldeles för tunga kropp och sina alltför späda vingar borde den inte kunna flyga – likafullt gör den det. Varje sommar återvänder den och gör det till synes omöjliga möjligt på sin väg mellan förgätmigej och prästkrage. Det är så som de s k ’analytikerna’ ser på den svenska ekonomin. Vi ’upphäver tyngdlagen’. Vi har höga skatter och en stor offentlig sektor – ändå lyfter Sverige mot nya höjder. Och vi flyger på ett sätt som många avundas oss i dag.”