Under tisdagen presenterade statsminister Stefan Löfven (S) och vice statsminister Åsa Romson (MP) ett åtgärdspaket för att "skapa andrum i svensk flyktingmottagning". Förslagen väcker heta känslor på sina håll.
I ett pressmeddelande skriver Ung Vänster att regeringen "spottar på Sveriges internationella åtaganden". Men Sverige behöver verkligen inte skämmas för sina insatser.
Under en lång följd av år har Sverige tagit ett mycket stort ansvar.
Dels är Sverige den femte största bidragsgivaren till FN:s flyktingorgan UNHCR, som gör stora insatser i världens alla oroshärdar. Under 2014 donerade Sverige 900 miljoner kronor till UNHCR.
Dels har Sverige som land tagit emot ett mycket stort antal asylsökande. Sedan 2011 har Sverige tagit emot 100 000 flyktingar enbart från Syrien. Inget annat EU-land har tagit emot lika många i förhållande till befolkningens storlek.
Men det finns gränser även för det svenska mottagningssystemet. Under 2015 har vi sett en dramatisk ökning av antalet asylsökande.
Hittills i år har 140 000 människor sökt sig till Sverige, därav 80 000 under de senaste två månaderna.
"Av dem är det så många barn och unga att det motsvarar över 100 nya skolklasser varje vecka", konstaterade Stefan Löfven vid tisdagens presskonferens.
Följden har blivit en överbelastning av en rad samhällsfunktioner. Migrationsverket, MSB (Myndigheten för skydd och beredskap), kommunalråd, fackliga organisationer och andra har larmat om att situationen är ohållbar.
Det är svårt att hitta sängplatser och det saknas skollokaler och lärare. Kommuner Lex Sarah-anmäler sig själva för att mottagandet inte är säkert. Människor som söker asyl riskerar att få sova på gatan. Sjukvård, tandvård, socialtjänst, polis och andra centrala samhällsverksamheter går på knäna.
Det är den dystra bakgrunden till att den svenska lagstiftningen nu anpassas till de minimikrav som finns i internationella konventioner och EU-rätten.
"Det krävs för att få ned antalet personer som söker asyl och beviljas uppehållstillstånd i Sverige och i stället få dem att söka sig till andra EU-länder", som Stefan Löfven konstaterar.
Det planeras för skärpta försörjningskrav, åtstramning av anhöriginvandring och tuffare regler.
Det är inga roliga beslut men tyvärr helt nödvändiga. Det går inte att blunda för varningssignalerna från kommuner, berörda myndigheter och andra.
Situationen för Sverige, Europa och hela världen skulle vara annorlunda om alla EU-länder tog samma solidariska ansvar som Sverige.
Men det är bara att konstatera att den uppställningen inte finns.
På EU-toppmöte efter EU-toppmöte har Stefan Löfven ömsom bönat, ömsom krävt, att andra EU-länder ska ta emot ett större antal asylsökande.
Många regeringschefer har uttryckt sig välvilligt om Sveriges krav och synpunkter, men den praktiska handlingen har uteblivit.
Det håller inte längre. Som Dagens Nyheter (ob lib) skriver: "Sverige kan i längden vara det enda land, tillsammans med Tyskland, som ser flyktingkrisen som sitt mänskliga ansvar."
Det funkar inte att enskilda länder ensamma tar ansvaret för den globala flyktingkrisen, den värsta vi upplevt sedan andra världskriget.
Alla kan inte göra allt men alla kan göra något, lyder ett klassiskt svenskt ordspråk.
Det gäller än. Sverige fortsätter att göra betydande insatser. Men ett litet land i norra Europa kan inte göra allt.