Jag har denna sommar haft den svenska historien med mig i hängmattan.
Närmare bestämt sista delen i Norstedts utgivning ”Sveriges historia”, del 19652012.
Författarna – Jenny Andersson och Kjell Österberg – är medvetna om det vanskliga att köra historieskrivning fram till våra egna dagar, och tvingas därför rätt ofta att skriva rävgrytsprosa som kan tolkas på olika sätt beroende på läsarens politiska hemvist.
De lyckas rätt väl med att dölja sin egen vänsteråskådning. Dock sticker den vänsterdogmatiska bockfoten fram vid några tillfällen.
Först ett par löjliga exempel.
De skriver att ABBA:s låt ”Money Money Money” förebådade ett slut på solidaritetstänkandet. Nu lämnades 1968-radikalismen. Istället blev egoism.
Fast det är ju tvärtom. ABBA-låten gör parodi på Mammondyrkan, väl i linje med sextioåttornas samhällskritik.
Dessutom är det rätt tröttsamt att gång på gång läsa om SAF:s ”Satsa På Dig Själv”-kampanj utan att få en tydlig beskrivning om vad den egentligen handlade om – nämligen att försöka ta ansvar för sitt liv, studera och sköta sig.
SAF siktade på de folkliga dygderna helt enkelt, medan vänstern glömde värnet om de välståndsbildande krafterna. Att sköta sig och göra så gott man kan är inte ett problem för vanliga medborgare, men möjligtvis för sabbatsårsfrälsta vänsternissar som anser arbete vara ett ofog och bidrag något vi har rätt till, inget som följer av vissa plikter.
Författarna kallar också ”Dalauppropet” för ”Dalaupproret” vilket alla revolutionsromantiska vänsternissar gör, vilket säger en hel del om deras inställning. Vi får heller inte veta att detta initiativ av några fackklubbar i Dalarna aldrig blev någon stor utmaning eftersom vänstergrupperingar pratade och konspirerade sönder alltihop.
Vanligt folk drog sig ur. Uppropet blev aldrig något uppror, även om ideologiskt blinda vänsternissar fortfarande tror det.
Den främsta bristen är dock något annat, och som irriterar mig eftersom författarna uppenbarligen är det på spåren.
Jag tror nämligen att vi bättre förstår vår tid inte som en omsvängning mellan olika ytterligheter som sextioåtta, nyliberalism, feminism etcetera, utan snarare som en kontinuerlig utveckling av frihetstanken, där olika försök att odla individualismen har konfronterats med paternalismen, alltså tanken att det finns en överhet som ska övervaka medborgarna ungefär som en sträng fader övervakar de okunniga barnen.
Vad vi sett, menar jag, är att de kulturradikala revolutionära krafterna på sextio- och sjuttiotalet började demontera överhetsstaten och utmana auktoritära krafter med individualistiska ideal. Sedan låste vänstern in sig i en övertro på staten och politik. Nyliberalerna tog över stafettpinnen och luckrade upp en förstelnad välfärdsstat.
Men när feminismen önskade driva individualismen ännu längre, bort från schabloner om manligt och kvinnligt, droppade nyliberalerna av.
Så där håller det på. Vi befinner oss i en ständig kamp mellan de som vill ha frihet på riktigt och de som vill ha frihet under observation. Men det är svårt att se för den som bestämt sig för att historien ska tolkas som ständiga pendelslag, inte som en kontinuerlig process.